Är mellanölet boven?

Vd Jari Leinonen vid bryggeriet Rekolan Panimo som snart flyttar till Fiskars säger i intervjun i lördagens VN att Valvira har låtit förstå att en av de centrala målsättningarna med lagen är att spä ut det öl som butikerna får sälja till 3,5 procent.
Leinonen befarar att det i så fall innebär ett dråpslag mot de mikrobryggerier med lokal förankring som har vuxit fram under de senaste åren. Bryggaren menar att det helt enkelt blir omöjligt att göra personliga och smakrika ölsorter med så låg alkoholhalt.
Det lyckas däremot nog i de stora bryggerierna där framställningsprocessen är industriell och volyminriktad.

Mikrobryggerier som producerar alternativ till de multinationella bryggerijättarnas sortiment är en växande trend. I sin nisch breddar de utbudet av lokalproducerade livsmedel. Och den trenden är ett viktigt element när lantbruket söker nya verksamhetsformer och turistnäringen nya lockbeten.
Självklart är en av hörnstenarna i lönsamhetskalkylen för ett litet bryggeri att varorna kan komma ut på marknaden. Om staten nu förändrar ett regelverk som har funnits i fyrtio år stryper man samtidigt verksamhetsförutsättningarna för en av de branscher som kan ge sysselsättning och tillväxt i den smärtsamma anpassningen till Finlands postindustriella framtid.
Den här frågan kräver en bredare granskning än Social- och hälsovårdsministeriets i och för sig välgrundande fokusering vid alkoholkonsumtionens avigsidor. Men den alkoholpolitiska debatten i Finland domineras av en stadig förankring vid skadeaspekterna. De näringspolitiska avvägningarna kommer i andra hand, och förbudsförespråkare ges automatiskt en större auktoritet än de som talar för liberaliseringar i europeisk riktning.

Men det är inte bara mikrobryggerierna som hotas av de planerade åtgärderna mot mellanölet.
Handeln har räknat ut att inskränkt försäljning kan betyda att många små butiker måste slå igen. Handelns utredare Iikko B. Voipio tror att åtgärderna kan kosta omkring 3 000 arbetsplatser.
Regeringsrådet Ismo Tuominen som står bakom ministeriets utredning bestrider inte den här uppskattningen, men låter förstå att de förväntade – men naturligtvis obevisade – effekterna i form av bättre hälsa, minskad dödlighet och ökad välfärd för barnen är värda priset.

Men leder ingreppen mot mellanölet verkligen till önskat resultat?
Sverige förbjöd mellanölet på 1970-talet, och nu är mindre än en tredjedel av allt öl som säljs av folkölsstyrka. I stället dricker svenskarna starköl som de köper på Systemet. Finns det någonting som säger att inte de finländska konsumenterna gör samma val? Man kan inte dra några långt gående slutsatser av att det lättillgängliga mellanölet nu är populärare än starkölet.
Regeringen oroades för sin del av den växande privatimporten från Estland, och halverade den planerade höjningen av alkoholskatten för att inte ytterligare öka den estniska alkoholens konkurrenskraft.

En annan konsekvens har fått mindre uppmärksamhet. Om bara en tredjedel av det öl som i dag säljs i livsmedelsbutikerna flyttas till Alko betyder det en stor förändring av statsmonopolets verksamhet. Då skulle mängden öl som säljs via Alko öka från 10 miljoner liter till 100 miljoner per år.
Men butikerna har inte kapacitet att ta hand om den volymökningen, ölet skulle antagligen tränga undan andra produkter. Alkos omsorgsfullt uppbyggda image som en affärskedja med brett sortiment och kunnig personal skulle förändras markant.
Och ökade volymer betyder att antalet butiker växer, Alkos generaldirektör Hille Korhonen talar om mellan femtio och hundra nya butiker.

Men det här går ju tvärtemot målet att minska alkoholdryckernas tillgänglighet. I stället för butiker som säljer mellanöl skulle man få ett tätare nätverk av Alkobutiker med starkvaror, i värsta fall med ett inrednings- och sortimentkoncept som liknar lagerbutikerna i Tallinns hamn.
Det verkar inte riktigt klokt.