Hautala gjorde rätt

Vilken är en ministers uppgift och roll som politiskt ansvarig chef för ett ministerium?

Att döma av kritiken mot först Stefan Wallin och nu mot Heidi Hautala är det åtminstone inte att agera politiskt. 
Wallin hudflängdes både av oppositionen och, mera anmärkningsvärt, av regeringskollegan SDP, för att han i egenskap av försvarsminister klargjorde att Nylands brigad inte ska omfattas av försvarets nedskärningsprogram.
Hautala kritiseras för att hon som minister med ansvar för statens ägande uttryckte sin åsikt om Arctia Shippings polisanmälan mot Greenpeace som hade gjort ett tillslag mot Arctias isbrytare.

Både Wallin och Hautala gjorde det som en minister ska göra. För Svenska folkpartiet är bevarandet av Nylands brigad en ödesfråga, och Wallin hade statsministerns stöd. Att den ansvariga ministern drog upp ramen för försvarets sparprogram, alltså förankrade det i regeringen och i och med det också hos riksdagsmajoriteten, är normal parlamentarism.
Heidi Hautala bedömde att det statliga isbrytarföretaget inte skulle gagnas av en rättsprocess mot Greenpeace. Bedömningen kan diskuteras, men som ansvarig minister var det hennes skyldighet att klargöra ägarens vilja för bolagets ledning.

Det har också väckt kritik att Arctias vd Timo Vauraste hotades med avsked – via en bolagsstämma – om bolaget inte drar tillbaka sin polisanmälan.
Men i vilket bolag kan en vd som inte följer ägarens vilja sitta kvar? Arctias vd behöver inte gilla vare sig Greenpeace eller en grön minister med hög profil. Men han kan inte handla emot ministerns direktiv om han vill ha kvar sitt jobb. Att beskedet var rakt på sak och odiplomatiskt formulerat förändrar inte faktum.
Professorn i processrätt Matti Tolvanen tror att Hautala till och med kan hamna inför riksrätt för brott mot tjänsteplikten eller missbruk av sin tjänsteställning. Det är en märklig tolkning som innebär att ett statsbolags vd inte skulle vara underställd den ansvariga ministern.

Heidi Hautala avgick inte för den politiska styrningens skull. Hon förlorade statsminister Jyrki Katainens förtroende – sitt politiska kapital – då hon gav vilseledande uppgifter om händelseförloppet när Arctia Shipping drog bort sin polisanmälan. Först sade hon att hon inte hade gett några direktiv till avdelningschefen Pekka Timonen för vidare befordran till Arctias ledning, men senare visade det sig att det var just det som hade skett.
Hautala medgav att hon hade varit oförsiktig och inte tillräckligt noggrann och att det gjorde det omöjligt för henne att fortsätta som minister.
Hennes öde var i själva verket beseglat redan när statsministern inte svarade på frågan om han har förtroende för minister Hautala. Men om inte Heidi Hautala för bara ett halvt år sedan hade svävat på målet på samma sätt när det gällde hennes anlitande av svart arbetskraft för en husrenovering hade hon antagligen kunnat rida ut stormen kring isbrytarna. Men två gånger blev en gång för mycket.

Pekka Timonens åsikt att ett statsbolag måste tåla mera medborgaraktivism än andra företag är däremot diskutabel. Arctias viktigaste uppgift är att driva isbrytare, inte att vara en arena för demonstrationer. Självfallet måste bolaget bedöma ändamålsenligheten i en polisanmälan för ett tillslag som inte ledde till skador, men någon generell regel som säger att statsföretag ska tåla mera aktivism än andra kan inte finnas.

Greenpeace, och Heidi Hautala, vill att Arctia inte ska vara med om att utnyttja naturresurserna i arktiska vatten.
Men det är nog en fråga som måste ses i ett bredare perspektiv. 
Finland betonar sin expertis när det gäller arktiskt kunnande och arktisk sjöfart, och det här är en av nischerna för finländskt skeppsbyggande som ännu finns kvar. Att begränsa de finländska isbrytarnas möjligheter att verka vid Arktis betyder att man går miste om en viktig möjlighet att visa upp kunnandet för dem som behöver det.
Det kan inte vara rätt strategi då hela skeppsbyggnadsindustrins framtid står på spel.