Tyskland valde det trygga

Man vet vad man har, men inte vad man får.

Denna enkla livsvisdom tycks ha vägt tungt när de tyska väljarna helt enligt prognoserna gav förbundskansler Angela Merkel den tredje mandatperioden i rad. Det för henne upp i bredd med historiska gestalter som Konrad Adenauer, som konsoliderade Västtysklands återuppbyggnad efter kriget, och Helmut Kohl, som var förbundskansler då Tyskland enades.
Kohl lyfte också in den okända östtyskan Angela Merkel i den tyska politiken.

Angela Merkels konservativa CDU/CSU gjorde ett lysande val, partiet fick drygt 42 procent av rösterna mot knappt 34 procent i valet 2009. Också det näst största partiet, socialdemokratiska SPD, gick framåt, med knappt tre procentenheter.
Men Merkels storseger hade ett tungt pris, den tidigare koalitionspartnern, liberala FDP förlorade mer än tio procent av sitt väljarstöd och stannade under rösttröskeln som i Tyskland är 5 procent.
Vädjanden om att CDU-väljare skulle rösta taktiskt och stöda FDP klingade för döva öron.
FDP:s kollaps visar att det har stora risker att samregera med en så dominerande partner och en så populär förbundskansler.

Den lärdomen har självfallet också Socialdemokraterna tagit till sig. Det betyder att det inte blir lätt för Angela Merkel att bygga upp en ny koalition, SPD:s taktiska position är sådan att partiet inte behöver sälja sig billigt. Merkels tredje förbundskanslersperiod kommer inte gratis.
Relationerna mellan CDU och SPD kompliceras ytterligare av att partiet bildade en så kallad stor koalition under valperioden 2005 – 2009, och efter det var tämligen eniga om att experimentet inte förtjänade att upprepas. Då gjorde SPD samma erfarenhet som FDP i det här valet, socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val under hela efterkrigstiden i valet 2009.
Å andra sidan är politiken som känt det möjligas konst, och en ny regering måste byggas med det material som finns att tillgå.

Merkels stora seger resulterar alltså i en svårbemästrad regeringsbildning. Men Angela Merkel är en tålmodig förhandlare som kan skapa kompromisser. Dessutom är alternativen till en stor koalition ganska osannolika. I teorin kunde SPD, De gröna och vänsterpartiet Die Linke få en parlamentarisk majoritet, men SPD har uteslutit en regering tillsammans med vänstern.
De gröna och de konservativa kan också få majoritet, men De gröna, som i ett skede hade ett gallupstöd på 25 procent, gjorde nu ett dåligt val och backade till 8,4 procent. Det sporrar inte till regeringssamarbete med Angela Merkel, allra minst i ljuset av hur det tidigare har gått för hennes partner.
Angela Merkel har ändå ett starkt argument att ta till om förhandlingarna med SPD inte löper. Om regeringsförhandlingarna går i baklås är alternativet nyval, och i dagens opinionsläge kan det mycket väl ge CDU/CSU egen majoritet, den är nu bara några mandat avlägsen.

För de övriga EU- och euroländerna betyder valresultatet att Tyskland fortsätter att vara en pålitlig motor och finansiär i EU. En intressant fråga blir om Angela Merkel nu är mera lyhörd för kraven att ge Grekland ännu ett stödpaket, eller om hon anser att hennes restriktiva linje nu bekräftades av de tyska väljarna. Merkel har också fått stöd för sin krishantering av både SPD och De gröna.
Tysklands agerande följs förstås med stort intresse också av den finländska regeringen, här var de första kommentarerna att Merkels seger innebär att hanteringen av lånekrisen fortsätter som hittills.

Ett spänningsmoment i valet var hur den pinfärska antieurorörelsen AfD, alternativ för Tyskland, skulle klara sig. Partiet fick över 2 miljoner röster, men stannade 0,3 procent under röstspärren. Tyskland är inte immunt mot euroskepticismen, och det blir intressant att se om medvinden för AfD håller i sig i EU-valet i maj.