51 miljoner, 19 miljoner

Indignationsfaktorn var hög när en rad politiker kommenterade nyheten om Stephen Elops jättestora avgångsvederlag när han lämnar Nokia.

I handlingarna inför bolagsstämman som ska besluta om affären där Microsoft köper Nokias mobiltillverkning för 5,4 miljarder euro framgår att Elop i olika ersättningar kan kvittera ut nästan 19 miljoner euro om affären blir av.
Justitieminister Anna-Maja Henriksson, SFP, kunde inte förstå att man belönar en direktör som säljer den viktigaste delen av Nokia. Timo Soini, Sannf, såg det som ett exempel på hur de fattiga tvingas på knä medan de rika kvitterar ut bonus. Lauri Ihalainen, SDP, betraktade ersättningen som ett bevis för att Elop fungerade som en trojansk häst för Microsoft och trafikminister Merja Kyllönen, VF tyckte att summan var oförklarlig då det hela tiden krävs återhållsamhet.

En av få kommentarer där man satte in ersättningarna i ett sammanhang fälldes av aktiespararförbundets Timo Rothovius som påpekade att vederlaget är bundet till aktiekursen, och att alla Nokias aktieägare drar nytta av att kursen stiger.
En gång var mobiltelefonerna Nokias flaggskepp, men mobilkonceptet befann sig i en återvändsgränd som Nokia inte kunde ta sig ur med egna krafter. Nokia höll på att blöda torrt av förlusterna.

Mobilerna var inte längre Nokias viktigaste del. Nokias styrelse hade två alternativ, att lägga ned mobildivisionen, eller sälja bort den. Marknaden – den enda mätaren på ett aktiebolags framgång – belönade försäljningen med en rejäl kursuppgång.
Mannen på gatan kan vädra sin förargelse över ersättningar som verkar oproportionerliga, politiker i ansvarsfull ställning förväntas vara mera analytiska och inte leverera populistiska uttalanden som de tror att folk vill höra.
Bortsett från att ministrar och riksdagsledamöter har precis så stort inflytande över besluten i det huvudsakligen USA-ägda Nokia som deras eventuella aktieinnehav berättigar till.

Stephen Elops vederlag följer hans vd-avtal med Nokia. Nokias styrelse har gjort upp avgångspaketet. 
Man kan förstås som Financial Times förvåna sig över att styrelsen belönar en vd som på tre år fick företagets marknadsvärde att sjunka med tio miljarder euro. Men styrelsen kanske belönar honom för att han arbetade fram en lösning som ger Nokia en ny start, fem miljarder euro rikare.
Ekonomihistorikerna kanske någon gång kan bekräfta eller vederlägga påståendet om Elops eventuella dolda Microsoftagenda, men en sak är helt säker: Nokias problem började långt före Elop.
Och vill man hitta en enskild person att peka ut som syndabock så måste det bli bolagets en gång så avgudade vd och styrelseordförande Jorma Ollila.
Han lyfte 51 miljoner euro i lön och bonus när Nokia var på sin värdemässiga höjdpunkt år 2000, Elop – som anställdes av Ollila – får 19 miljoner när han försöker rädda det som räddas kan efter mobilkraschen.
Lika väl som man ifrågasätter Elops avgångsvederlag kan man ställa frågan om Ollila – som avgick som koncernchef år 2006 och som styrelseordförande 2012 –  gjorde rätt för de 51 miljoner han förtjänade år 2000.

Politikernas kommentarer andas en moralisk upprördhet, som de säkert delar med många finländare som uppfattar Nokia som mycket mera än en elektroniktillverkare. Nokias sagolika uppgång är en del av en nationell framgångshistoria som väl kan jämföras med den betydelse som idrottsframgångar en gång hade när det nyss självständiga Finland byggde upp sin identitet.

Men ett aktiebolags enda uppgift är att ge sina ägare avkastning på det satsade kapitalet. Nokia levererade länge i rikt mått.
Det finns ingen förlåtelse för ett aktiebolag som misslyckas, men det finns en viss rättvisa i att aktieägarna lika väl som de belönas när det går bra också får betala för misstagen. Om aktieägarna på bolagsstämman väljer fel bolagsledning får de stå sitt kast.
Bara framtiden kan utvisa om avgångsvederlaget för Stephen Elop var för stort, för litet, eller alldeles lagom.