Värt litet sömnbrist

Förväntningarna var inte höga, Jyrki Katainens sexpartiregering har gjort sig känd för sina svårigheter att komma till skott med svåra beslut.

Under sommaren blev signalerna både från statsminister Jyrki Katainen och från finansminister Jutta Urpilainen allvarligare. Att vänta och se till våren var inte längre ett alternativ.
Men då Jyrki Katainen inför budgetförhandlingarna sade att regeringens avsikt är att med en gång fatta beslut som täcker hela hållbarhetsgapet uppfattades det nog som alltför ambitiöst med tanke på regeringens magra meritlista när det gäller svåra beslut.
Men besluten kom, och regeringens trovärdighet steg betydligt.

Programmet är abstrakt, det innehåller många förslag och initiativ, men det är sparsamt med konkreta eurobelopp. Däremot finns det procentuella beräkningar av hur stor inverkan de enskilda åtgärdshelheterna har på hållbarhetsgapet.
En del konkreta åtgärder finns det i alla fall. En sådan som berör barnfamiljer och blivande barnfamiljer är halveringen av hemvårdsstödet mellan föräldrarna. Det förväntas leda till att mammorna kommer fortare ut i arbetslivet, samtidigt som det ökar jämställdheten i familjerna.
Men det innebär också att samhället, inte familjen själv, bestämmer hur barnen sköts. Och kostnadseffekten naggas i kanterna om dagvården måste byggas ut.
Kommunernas andel av anpassningen är två miljarder euro. En miljard kommer via ökat skatte- och avgiftsuttag, den andra miljarden uppstår då kommunernas uppgifter minskas. Det här är ett genombrott, hittills har kommunerna alltid fått flera uppgifter, men aldrig färre.
Men eftersom de tunga och dyra delarna av kommunernas verksamhet består av vård och omsorg och undervisning, den hårda kärnan i välfärden, är det svårt tro att kommunerna kan spara en miljard utan att röra de här sektorerna.

Regeringen gav kommunreformen en rejäl knuff framåt genom att besluta att huvudstadsregionen får en gemensam, överkommunal metropolförvaltning. Samtidigt beslöt den att kommuner runt de tolv största städerna kan tvingas till sammanslagningar med den större staden – förutsatt att invånarna säger ja.
Det är en viktig reservation som öppnar för tolkningar, räcker det om majoriteten i den ena kommunen vill ha en fusion, och hur går det om invånarna säger nej?

Trots de öppna frågorna är det ändå viktigast att regeringen har gett ett trovärdigt program, och förbundit sig till det. Vägkartan som det talades om före förhandlingarna finns nu på bordet.
Förhoppningsvis är åtgärdspaketet så entydigt att det inte uppstår tolkningstvister när de konkreta besluten ska tas.

Regeringen förblev intakt, stresstestet var lättast för Samlingspartiet och SFP, svårare för Socialdemokraterna, och riktigt besvärligt för Kristdemokraterna och Vänsterförbundet. Kristdemokraternas Päivi Räsänen lät till och med förstå att partiets regeringsmedverkan stod på spel. Markeringen ska väl också ses som partiledarens profilhöjning inför partikongressen som inleddes i går.
Vänsterförbundet valde att skjuta upp det slutliga beslutet till partidelegationens möte i november. Men vid det laget har partiets ministrar antagligen redan varit med om att konkretisera en del av programmet, då vore det litet sent att säga nej – och lämna regeringen.

Den nymornade beslutsamheten skapade det momentum som regeringen hoppades på. I går gick det otroligt fort att få till stånd en förhandlingslösning som bäddar för ett heltäckande arbetsmarknadsavtal.
Om det blir verklighet har den finländska ekonomin blivit stabilare och utvecklingen mera förutsägbar. Det är mera än vad som verkade möjligt för bara en vecka sedan.
Om det innebär början till slutet på recessionen var det värt några sömnlösa ministernätter.