Dålig kvalitet

Vår exportindustri befinner sig i en omfattande strukturomvandlingsprocess, där de traditionellt starka sektorerna förlorar tyngd. Tillverkningen av bulkvaror som papper antingen läggs ned i brist på efterfrågan eller flyttas närmare kunderna. Nokia som så gott som ensamt lyfte Finland ur nittiotalskrisen gjorde några gigantiska strategimissar och förlorade sin ledande ställning på den globala marknaden.
Man söker också orsaker i den starka euron, som överlag hämmar exporten från euroländerna (men inte inverkar på handeln inom euroområdet), och i den finländska kostnadsutvecklingen som har varit snabbare än konkurrenternas.

Just nu, när regeringen förhandlar om budgeten och arbetsmarknadsparternas velanden kring en helhetslösning får Hamlet att verka målmedveten och beslutsam, är arbetskraftskostnaderna i fokus. De ekonomiska bedömarna hävdar att lönerna har stigit för mycket, nu behövs en lång period med mycket låga löneförhöjningar för att få kostnadsstrukturen i balans.
Om lönerna står på stället samtidigt som prisnivån stiger så är det den finländska löntagaren som betalar för exportindustrins konkurrenskraft genom att sänka sin levnadsstandard. Fenomenet kallas också intern devalvering.

Det finns i alla fall litet biljud i den stora kören som ger priset på finländskt arbete skulden för att ekonomin går dåligt. 
Kauppalehti har i ett par artiklar lyft fram kvaliteten som en viktig konkurrensfaktor. I en stor kvalitetsundersökning som gjordes i USA och omfattade 22 länder och 2 000 företag – 150 från Finland – placerade Finland sig sist eller bland de tre sista på många delområden. Undersökningen kartlade bland annat kvalitetstänkandets strategiska betydelse och användningen av olika kvalitetsmätare och standarder i tillverkningsprocesserna.

Det är iögonenfallande att Finland placerar sig sist av alla när det gäller synen på kvaliteten som en strategiskt och konkurrensmässigt viktig faktor. I Tyskland ansåg 30 procent att kvaliteten är viktig, i Finland bara 20 procent.
40 procent av de tyska företagen, men bara 27 procent av de finländska, har standardiserade processer för kvalitetskontroll.
I klarspråk betyder det att finländska företag inte tycker att det är ett så stort problem om leveranserna ibland innehåller sekunda varor.

Det här har de stora finländska exportföretagen också noterat. Timo Koivumäki som är vd för konsultföretaget Integria som stöder företag på exportmarknaden säger att det verkliga problemet inte är arbetskraftskostnaderna, de är inte högre än i Tyskland eller Sverige, problemet är att våra små och medelstora företag har halkat efter länder som Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern när det gäller att producera kvalitet.
Storföretag som själva lägger vikt vid att slutprodukten ska hålla hög kvalitet kräver samma sak av sina underleverantörer, och kan finländska företag inte leva upp till det så blir de ointressanta. 
Ett annat problem är leveranssäkerheten. Man kan göra små serier, men klarar inte av att producera långa serier med hög kvalitet.
Problemet gäller inte alla teknologiföretag, 40 procent klarar sig bra, och det är de som har koll på sina kvalitetsprocesser, säger Koivumäki.
Han instämmer med Konecranes vd Pekka Lundmark som har sagt att företagsledare som säger upp arbetskraft ibland borde se sig i spegeln och fråga sig om uppsägningar är det enda sättet att förbättra konkurrenskraften.

Koivumäki lyfter fram konkurrensen från de forna öststatsländerna, som ju hör till EU. De fungerar alltså i samma handelspolitiska miljö som Finland. Lönenivån är lägre, men har den snabba moderniseringen av deras industri gjort att kvalitetsaspekterna har fått större tyngd än vad de traditionellt har haft i Finland?
Om det är på det sättet har Nokia inte varit ensamt om att inte kunna dra de rätta slutsatserna av sin omvärlds- och marknadsanalys.