Mellan öronen

Ministerns utspel var i linje med det alkoholpolitiska betänkandet som Social- och hälsovårdsministeriet presenterade i onsdags. Betänkandet är en del av beredningen av den nya alkohollagen som ska ges till riksdagen nästa år.

Alkoholskadorna kostar samhället stora summor, vid sidan av de allvarliga hälsomässiga och sociala problem som drabbar individer och familjer. 
Konsumtionen vände brant uppåt år 2004 då alkoholskatten sänktes med en tredjedel. Då blev det tillåtet att föra in stora mängder alkoholdrycker från ett annat EU-land, samtidigt som Estland blev EU-medlem.
År 2005 dracks det följaktligen mer än någonsin förr, 10,5 liter per person. Sedan dess har konsumtionen sjunkit till 9,7 liter, och trenden pekar fortfarande nedåt.
Chocksänkningen av skatten 2004 var ett misstag som kunde ha undvikits. Det var givet att Finland måste göra något åt den stora prisskillnaden gentemot Estland. Men det hade varit helt möjligt att genomföra anpassningen gradvis under en längre tid, då hade man undvikit den dramatiska prissänkningen med alla dess följder.

Grundpelarna i den finländska alkoholpolitiken har varit oförändrade ända sedan förbudslagen upphävdes år 1932. Samhället kontrollerar medborgarnas alkoholbruk genom att begränsa tillgängligheten och genom prispolitiken.
Men paradoxen är att Finland trots åttio år av restriktiv alkoholpolitik inte har fått kontroll över alkoholens skadeverkningar.
Ändå ser Social- och hälsovårdsministeriet inga alternativ, betänkandet föreslår bara mera av samma sort.

Alkoholkonsumtionen började öka när mellanölet blev fritt år 1969. Men det finns också en annan orsak, som ministeriet bara nuddar vid.
Samhällsförändringarna har gjort att alkoholbruket har breddats betydligt, under en generation har kvinnornas alkoholanvändning sexfaldigats, medan männens "bara" har fördubblats. Konsumtionen har också gått uppåt i åldersklasserna, alkoholvanorna bibehålls under hela vuxenlivet.  Högre levnadsstandard, ökad jämställdhet, mera fritid och ökad urbanisering har förändrat finländarnas konsumtionsmönster överlag, inbegripet alkoholkonsumtionen.
Det finns ingen återvändo till efterkrigsdecenniernas attityder. 

Regelbundna skattehöjningar och begränsad tillgänglighet i form av kortare försäljningstider i minuthandeln och kortare öppethållning på restaurangerna är den hårda kärnan i ministeriets åtgärdsprogram. 
Men kommer man faktiskt åt konsumtionen hos storkonsumenterna (mindre än tio procent av alla finländare) genom att butikerna slutar sälja öl efter klockan 18 på fredag och lördag och helt och hållet på söndagarna? Betänkandet innehåller ingen kalkyl av hur mycket alkohol som säljs under de timmar som nu skulle torrläggas.
Åtgärden drabbar förstås alla konsumenter, och om den dessutom leder till att affärerna börjar stänga tidigare så slår den rakt mot den inhemska servicesektorn, vilket knappast är önskvärt.

Högre priser leder till att allt mera alkohol köps i Estland. Ministeriet säger att prisförhöjningarna inte nämnvärt har ökat privatimporten, men bryggeriernas statistik talar ett annat språk. Under de två senaste åren har deras försäljning i Finland minskat med sju procent, men ölexporten, närmast till Estland, har ökat med 22 procent, och ciderexporten med över 100 procent. Hur mycket fraktas tillbaka igen på Estlandsbåtarna?

Ministeriet noterar också litet i förbigående att alkoholkonsumtionen faktiskt har minskat sedan 2005, och att alkoholbruket bland unga också har minskat. Det kan ses som ett argument för att linjen just nu ligger rätt, låt vara att förändringen sker långsamt.
Och det grundläggande attitydproblemet, accepterandet och rent av idealiserandet av fylledrickandet, kommer man inte åt med de här åtgärderna. Där måste någonting hända mellan öronen på var och en.