Unkna vrår i Ekenäs

Ekenäs har i olika sammanhang kallats för Svenskfinlands huvudstad. Det är en benämning som många Ekenäsbor säkert är stolta över. Ekenäs var som självständig stad en av de allra svenskaste i Finland och här värnades det om att de svenskspråkiga ska ha det bra också i fortsättningen.
Under vissa perioder fanns det till och med drag av en politik som nästan i överkant tog hänsyn till att andelen svenskspråkiga inte får minska i staden. Det skedde enligt kritikerna till priset av en bromsande utveckling och rädsla för nya företagsetableringar då man såg en risk i att finskspråkiga arbetstagare väller in i staden.
Ekonomiska realiteter satte i alla fall med tiden stopp för en starkt svenskskyddande politik. Staden behövde (och behöver) arbetsplatser och nya skattebetalare – oberoende av vad deras modersmål var.

Det finns många exempel på hur naturligt umgänge och avdramatiserat förhållningssätt det kan råda mellan språkgrupperna. Till exempel i Jakobstad utgör språket ingen konstgjord barriär. Inte heller i grannkommunen Hangö har det förekommit några problem. Samma sak gäller i de övriga delarna av Raseborg – Karis och Pojo. Där har finsk- och svenskspråkiga genom tiderna levt sida vid sida. Språket har inte setts som något främmande och avgörande drag för medmänniskorna.
En skillnad mellan ovannämnda orter och Ekenäs är att språkfördelningen varit jämnare på annat håll. I Ekenäs har de svenskspråkiga alltid varit betydligt fler. Men ju större majoriteten är desto större är också ansvaret att behandla minoriteten väl.

Finskspråkiga har väl inte direkt behandlats illa i Ekenäs, men murarna har aldrig rivits helt och fördomarna har därför inte heller försvunnit. Trångsynthet råder fortfarande på en del håll.
Från kommunens sida behandlas den finskspråkiga minoriteten väl och torde få i stort sett all service på sitt eget modersmål. Det är på individnivå som behandlingen inte är lika bra.
Faktum är att det finns Ekenäsbor som fortsättningsvis ser ner på finskspråkiga och det finska språket. Och det är inte bara fråga om fyllerop på en krog.

Därför överraskar inte Mikko Sipolas insändare i gårdagens VN. Han har tyvärr rätt.
Det vittnar också reaktionerna om. Sipolas insändare spred sig som en löpeld då VN lade ut den på nätet och Facebook i går morse. Han fick ett starkt stöd och tummen upp för sin insändare av ett stort antal lokala svenskspråkiga.
Den som har konstaterat att det i Ekenäs finns något som kunde kallas "Sannfinlandssvenskar" är inte på fel spår. Den här gruppen finnhatare är nödvändigtvis inte så stor och definitivt ingenting som övriga svenskspråkiga Ekenäsbor är stolta över. Det känns pinsamt och skamset att höra nedsättande uttalanden om finskspråkiga och finska språket.

För Mikko Sipola, som är tvåspråkig, rann bägaren över då han gång på gång fick kritik för att han gör en skiva på finska och använder finska (parallellt med svenska) i snacket mellan låtarna.
Musik om någonting har väl alltid varit gräns- och språköverskridande. Och som han själv sade i en intervju i VN i juni: "Det är ganska coolt att en finlandssvensk artist gör en skiva på finska."
Då en rikskänd artist som Mikko Sipola nu har tagit bladet från munnen och berättat om vilket mottagande han får i sin hemstad för att han gör en skiva på ett av sina två modersmål är det ingen god reklam för hemorten. De Ekenäsbor som spyr galla över allt finskt gör Ekenäs en björntjänst. Det sprids unken lukt.

Det lustiga är att den grupp som gränsar till språkrasister kan höra till de mest högljudda i kraven på svensk service i Finland. Finlandssvenskar är i dag mer pressade än tidigare och det är all orsak att betona och hålla fast vid de lagenliga rättigheter som tillkommer den svenska minoriteten i landet. Finland har två nationalspråk och det förutsätter att bägge språkgrupper ska få service på enahanda grunder.
Men på motsvarande sätt måste svenskspråkiga också visa förståelse för finskspråkiga på orter med svenskspråkig majoritet. Det är ett minimum. Att därtill visa hänsyn och respekt och bemöta finskspråkiga på ett vänligt sätt är en form av normal medmänsklighet. Ska det vara så svårt?
Om man förhåller sig öppet och positivt till den andra språkgruppen innebär det inte att man överger sin egen.