Ren och skär chauvinism

Det är enklast för alla om Finland görs till ett enspråkigt finskt land.
Det anser ordföranden för Sannfinländarnas ungdomsförbund Simo Elo i en FNB-intervju i onsdagens VN.
Samma åsikt för han fram i en stort uppslagen artikel i måndagens Hbl. Elo anser att svenskan som språk i Finland gott kan förpassas till en lägre division och att kommunerna själva ska få bestämma i vilken grad de vill vara tvåspråkiga.

Att Elo för fram den här åsikten är ingen nyhet. Sannfinländarnas unga har inte tidigare heller stuckit under stol med sitt mål att konstruera ett enspråkigt land.
Det kan ha bidragit till att Elos uttalanden förblivit rätt okommenterade i sommarvärmen. Det är ingen idé att föra en diskussion med folk som har sin grundinställning klar.
Det finns också en poäng i att inte ge dåliga idéer mer publicitet genom att kommentera dem.

Ändå är det en direkt chauvinistisk ståndpunkt som Elo och hans meningsfränder står bakom. Ifall svenskan mistar sin ställning som nationsbärande språk innebär det att de svenskspråkiga i praktiken degraderas till någon form av andra klassens medborgare.
Systemet och dagens verklighet utgår från att svenskan är jämställd med finskan. Människorna har byggt upp sin tillvaro och vardag enligt det.
Man får inte missledas av modellerna som slängs fram som lämplig ersättning till nationalspråksstatusen – till exempel minoritetsspråksställningen som Elo för fram i intervjun i VN.

Ingenting kan ha mera tyngd än positionen som nationalspråk. Det som inte fungerar i dag skulle inte heller fungera i en situation där språket har en sämre ställning.
I Finland är de två språkgrupperna så inflätade i varandra att det är svårt att föreställa sig hur svenskan kunde få en fungerande särställning ens baserad på geografin. Hur skulle till exempel skattefrågorna, den högre utbildningen, militärtjänsten, domstolsväsendet, specialistvården – snart sagt all verksamhet utanför det strikt lokala – ordnas?
I Hbl förfäktar Simon Elo därtill tanken att kommunerna själva skulle få ett tyngre ord i hur de tillämpar tvåspråkigheten. Hur skulle den modellen förverkligas till exempel i Elos egen hemkommun Esbo där de svenskspråkiga utgör endast 8 procent av invånarna – men där de är över 20 000 till antalet?

Simon Elo är i varje fall värd en eloge för att han spelar med öppna kort. Han säger nämligen att slopandet av den obligatoriska skolsvenskan är ett steg på vägen mot ett enspråkigt finskt land.
Ett avskaffat obligatorium skulle få negativa följder för tjänstemannasvenskan och i förlängningen rämna grunden för två nationalspråk, resonerar han.
Det är just den aspekten som förts fram i försvaret av skolsvenskan. Nu har sammanhanget klätts i ord av en av motståndarna.
Elos åsikt att den svenska skolundervisningen helst borde finnas under samma tak som den finska kan man tolka hur man vill. Skall man förhålla sig kritisk till att han gärna ser fler "beröringspunkter" mellan språkgrupperna?

Situationen att landet har två nationalspråk har en bred acceptans hos majoriteten. Tillståndet får stöd både bland allmänheten och bland folk i uppsatt ställning.
Det blev vi påminda om senast på försommaren i samband med de grava näthoten mot flera kända personer.
Helsingin Sanomat valde i sammanhanget att publicera ett tvåspråkigt nyhetsuppslag. Det var inte endast en fin gest som sjönk djupt ner i medvetandet, utan också ett klart ställningstagande.
Tidningsdraken satte foten ner.

På det politiska planet är ifrågasättandet av svenskans nationalspråksstatus en icke-fråga. De unga sannfinländarna och deras gelikar utgör en liten minoritet.
Men när etablerade politiker lägger fram tankar och planer som i praktiken skulle försvåra livet för andra måste man säga ifrån.
Det är inte okej att trampa ner andra.
Det är inte okej att störa den språkfred som råder i Finland och som många andra länder endast kan avundas oss.