En kung av folket

Hertiginnan Catherine av Cambridge och prins William har gett Storbritannien en ny tronarvinge, men det förefaller som om hela världen skulle ha fått någonting stort.
Av massmediernas rapportering att döma har den nyfödda babyn även en väldigt stor betydelse för oss finländare. Hur förklaras annars exempelvis 30 tabloidsidor om prinsens av Cambridge födelse i gårdagens nummer av eftermiddagstidningarna Ilta-Sanomat och Iltalehti?
Det förklaras givetvis av att redaktionsledningen i tidningshusen anser att det som sker i de europeiska kungahusen intresserar stort också i Finland. Kanske dels för att vi inte har egna kungligheter.
I London var det förstås betydligt större, där började journalister häcka utanför förlossningssjukhuset St Mary redan för veckor sedan.

Det har varit goda tider för rojalisterna i Europa. Inom en kort tid har vi fått bevittna bröllop, födslar och tronskiften.
Det är bara två år sedan prins William och Kate Middleton gifte sig och de två svenska prinsessorna sade ja inom tre år (Victoria 2010 och Madeleine 2013). Alla bröllop sändes direkt i finländsk tv och lockade stor publik. Kronprinsessan Victorias och prins Daniels förstfödda, prinsessan Estelle väckte likaså enorm uppmärksamhet i Finland.
Nyligen har det skett tronskifte i såväl Holland som Belgien, vilka också har noterats i medierna, fast inte med lika stort intresse som de kungliga händelserna i Sverige och Storbritannien.

En tronarvinge är en tronarvinge, men vi bör minnas att den dag då han blir kung George, James, Henry, Arthur eller vad den nyfödda sist och slutligen döps till, är sannolikt mycket långt i framtiden. Han är tredje i successionsordningen.
I dag är det hans farfarsmor som regerar och farfar, kronprins Charles, är först i tur att ta över den dag drottning Elisabeth avlider eller abdikerar. Därefter står den lilla prinsens far William i tur och först då han inte längre är kung är det dags för det nu nyfödda knytet. Finns ens monarkin i Storbritannien den dagen?
Av dagens stora uppståndelse att döma är monarkin så populär och stark att han faktiskt kan tänkas beträda tronen en vacker dag. Och eftersom han då samtidigt är formellt överhuvud i hela brittiska samväldet med 54 medlemsstater, och statschef i 16 av dessa, blir han i teorin världens mäktigaste kung.

De kungligas makt i dagens Europa är emellertid synnerligen begränsad. De har i praktiken endast en roll i ceremoniella sammanhang. Men de har ett starkt symboliskt värde och fungerar som värdiga representanter och stabiliserande faktorer för sitt land. De representerar i umgänget med andra kungligheter, men träffar även politiska ledare runtom i världen.
Då Belgiens kung Albert II i söndags gav över kronan till sin son Philippe följde han grannlandet Hollands drottning Beatrix som i våras abdikerade till förmån för sin son Willem-Alexander. Tanken var säkert att stärka monarkin, men månne inte också en kung eller en drottning känner behov av lite lugnare pensionärsliv på ålderns höst. Ingen skulle missunna drottning Elisabeth detsamma om hon bara kom på tanken att ge över kronan efter mer än 60 år som regent.

Trots all den glamour, prakt, stabilitet och tradition som fortfarande omger kungahusen, inte minst det brittiska, har en del av den tidigare glansen avtagit en aning i modern tid. Det har dels kungahusen själva bidragit till med diverse "skandaler", men också det faktum att kungligheterna inte längre håller sig till i huvudsak andra kungligheter har lättat på mystiken.
Det är klart att om en helt vanlig Daniel från Ockelbo gifter sig med den svenska kronprinsessan och deras barn, den kommande drottningen Estelles farmor är en tvättäkta posttjänsteman så känns inte kungahuset så avlägset och onåbart för det vanliga folket som tidigare.
Samma sak har skett i de flesta andra monarkier – det kungliga blodet späds ut i snabb takt, också i Storbritannien.
Den nyfödde brittiske prinsen blev för övrigt den första tronarvingen som föddes på sjukhus – också ett bevis på nya tider.
"Normaliseringen" av medlemmarna i kungahusen avglorifierar och -mystifierar dem. De behövs inte heller som glamourösa förebilder. Det finns ju så många andra kändisar som gjort annat än råkat födas till kunglighet som kan tävla om de högsta piedestalerna för beundran.