Lag, moral och samvete

Uppståndelsen kring inrikesminister Päivi Räsänens (KD) uttalande om bibeln kontra lagen på Folkmissionsdagarna för en och en halv vecka sedan hann inte lägga sig förrän ett nytt fall av ifrågasättande av vår lagstiftning dök upp.
Riksdagsledamot Anna Kontula (VF) avslöjade på politikerdagarna Suomi Areena i Björneborg i tisdags att hon flera gånger har gömt undan asylsökande så att polisen och invandrarmyndigheterna inte kunde få tag i dem.  Enligt Kontula kan det här mycket väl ha hänt också efter att hon blev riksdagsledamot 2011.
Hon förklarar sitt agerande med att "det finns situationer då lagen inte fungerar rätt och då är det skäl att agera enligt sitt samvete".

Exakt som i fallet Räsänen är uttalandet anmärkningsvärt eftersom det kommer från en person som själv sitter i den lagstiftande församlingen.
I gårdagens Iltalehti säger Kontula vidare att hon hoppas "att hon genom sitt beteende kan ge en signal om att också en lagstiftare är en människa som ser etiken som viktigare än att följa någon institutions lagbok."
Hon uttrycker sig med andra ord direkt nedvärderande om sin egen institution, riksdagen, och bidrar till att sänka dess trovärdighet i folks ögon. Att hon själv dessutom sitter som medlem i grundlagsutskottet gör situationen och uttalandet ännu märkligare.

En riksdagsledamot bör inte ställa sig ovanför lagen eller medvetet bryta mot rådande lagstiftning. Om en som valts till lagstiftare anser att lagstiftningen inte är bra på någon punkt så har hon som riksdagsledamot tvärtom en bättre möjlighet än de flesta andra finländare att försöka påverka detta genom att arbeta för en lagändring.
Bland våra partier har speciellt De Gröna och Vänsterförbundet gjort klart att de understöder civil olydnad och att, som VF:s partisekreterare uttrycker det, " folk måste få kliva upp på barrikaderna."
Den här typen av agerande har genom tiderna fört samhällen framåt, det går inte att förneka. Men ska våra lagstiftare gå i spetsen för en sådan rörelse genom att ifrågasätta nuvarande lagstiftning och öppet trotsa den?
Nej.

Det är precis som Henrik Othman skriver i Österbottens Tidning (17.7) – " Ju mindre demokratiskt ett samhälle är, desto större är utrymmet att bryta mot lagen och ändå följa sitt samvete. Många som har gjort detta betraktar vi som hjältar."
Men eftersom vi nu lever i en mycket stabil och långt utvecklad demokrati är situationen en annan. I Finland får var och en ha och framföra sin egen åsikt, men vi har samtidigt lagar som enligt demokratiska principer tillkommit – en majoritet av de som folket har valt till lagstiftare har godkänt dem – och då lever vi enligt lagarna.
I vårt demokratiska samhälle ingår också möjligheter att protestera, komma med åsiktsyttringar och idka lagenliga påtryckningar mot rådande regelverk. Ifall tillräckligt många – en majoritet – i riksdagen anser lika står det dem fritt att reformera ifrågavarande lagar eller regler.

Det finns givetvis gränser för hur fullständig laglydighet man kan kräva av en folkvald. Små förseelser måste man kunna se mellan fingrarna för. Om en riksdagsledamot går mot rött ljus, får en parkeringsbot eller åker fast för måttlig fortkörning kan hans eller hennes moral eller position knappast ifrågasättas. Ingen är perfekt.
Det är däremot vanskligt att dra gränser för vilka eller hur stora lagöverträdelser som kan accepteras för olika personer beroende på ställningen i samhället.
Det är också omöjligt att skapa ett fungerande regelverk där moralen ska få företräde framför lagen. Människor har bevisligen väldigt olika moralsyn och det är otänkbart att alla kan få agera enligt sin egen moral och bryta mot lagen om moralen står i strid med lagboken.
Ingen kan vänta sig eller kräva särbehandling inför lagen. Det leder till kaos.