Öppna museidörren

Hur känns det nere i en autentisk gruva 80 meter under markytan, hur tedde sig livet i Hangö då emigrationen drog genom staden, hur kunde vardagen se ut för lungpatienterna på ett sanatorium för endast några årtionden sedan?
Museerna i Västnyland bjuder på många olika upplevelser, och det är ingen konst att räkna upp lockande frågor för att väcka intresse för dem.
Faktum är att regionen har ett mycket brett museiutbud. Västra Nyland i sin vidaste bemärkelse – med Högfors och Vichtis medräknade – bjuder på över 40 olika museer.

Många av dem är små nisch- eller hembygdsmuseer, men här finns också flaggskepp såsom Hangö museum, Ekenäs museicentrum Ekta, Fiskars museum, Svartå slott, Lojo museum och Hvitträsk i Kyrkslätt.
Till helheten hör också rariteter såsom det omfattande gårdsmuseet i Sjundeå, Tytyri gruvmuseum i Lojo, Degerby Igor i Ingå och det nationellt sett unika sanatoriemuseet i Mjölbolsta.
Till de nyaste inslagen hör Filip Karlssons imponerande samling redskap och lantbruksmaskiner, som nu fått formen av en fast utställning i Finby gränd i Tenala.
Den handfull museer som sköts på professionell basis kompletteras väl av dem som saknar fast anställda men som ändå visar upp både omfattande och välvårdade samlingar.

Men allt är inte frid och fröjd, trots det rika utbudet.
Bristen på pengar kan nagga öppethållningen i kanterna. Det märks i år i Ekta, där både Borgargårdens huvudbyggnad och fotoateljén i Lindbladska huset är öppna endast på begäran. Tidigare somrar har de kunnat besökas under de tider då museet i övrigt hållit öppet.
Det här är en klar försämring när man tänker på de turistmängder som just nu besöker orten och som tar sig en sväng via museet.
På sikt kan också sinande frivilliginsatser leda till att museer helt läggs i malpåse. Vad händer till exempel med de tre små sjukhusmuseerna – de vid Västra Nylands sjukhus, Ekåsen och Mjölbolsta – då de få drivande personerna bakom dem drar sig tillbaka?
Planerna för en musei- och informationsbyggnad invid Raseborgs slottsruin har stannat på skrivbordsstadiet. Förvaltaren, det ekonomiskt hårt trängda Museiverket, har inte aviserat intresse för att bygga ut verksamheten kring borgen och resurser för det finns inte i sikte på annat håll heller.
Slottet kunde i bästa fall vara en levande attraktion i stil med Kastelholm på Åland, men får nu nöja sig med rollen som en förhållandevis stum lämning från medeltiden.

Västra Nylands landskapsmuseum, som har sitt säte i Raseborg och som i praktiken driver museicentret i Ekenäs, gör ett gott jobb bland de professionellt skötta museerna i regionen.
Landskapsmuseet har varit en föregångare i landet när det gäller samarbete mellan museerna. Västnyland var bland annat först ute med att sy ihop ett gemensamt program för museernas samlingar.
Man har också funderat på ett gemensamt arkiv för samlingarna. Det skulle gynna vården av de sammanlagt över 100 000 föremålen, och även forsknings- och utställningsarbetet skulle främjas om samlingarna fanns under samma tak.
Det är vettigt att samordna verksamheten när resurserna är begränsade.

Men svångremmen kan inte dras åt hur hårt som helst. Landskapsmuseet har ett strängt sparkrav över sig från Raseborgs stads sida och tvingas nu ta ett rejält grepp om osthyveln. I en intervju i VN i maj förutspådde museichefen Dan Lindholm att utställningsverksamheten i Ekta i viss mån kommer att drabbas.
Det var på 1980-talet som Ekenäs vann dragkampen om var landskapsmuseet placeras och den positionen borde nu inte få äventyras av Raseborgs skrala ekonomi. "Att vara landskapsmuseum ger mer än vad det kostar" konstaterar Lindholm i intervjun.
Förloras positionen, försvinner även de förhöjda statsbidrag museet får för att fungera som paraply i Västnyland.

Det bästa sättet att understöda museerna är att besöka dem. Det kan man göra med gott samvete. Vid sidan av den upplevelse besöken ger för en ringa slant visar man också att museerna behövs.