Frågor, inga svar

Målet var ambitiöst, med presidentens ord "att skapa en uppfattning om världen som står i snabb förändring och försöka hitta en plats för lilla Finland i den intensiva utvecklingen."
Tidigare har det sagts att Niinistö vill skapa en motsvarighet till den svenska organisationen Folk och försvars stora årliga utrikes- och säkerhetspolitiska konferenser i Sälen. Sälenträffarna hårdbevakas av informationsmedierna, vilket ger eventuella nya infallsvinklar maximal publicitet.

Jämför man med Sälen var Gullranda betydligt anspråkslösare. Redan upplägget var annorlunda, Sälen är mycket mera utåtriktat, Gullrandaträffen var i första hand avsedd för dem som deltog. Trots att allmänheten kunde komma med frågor och åsikter via sociala medier blev svaren inifrån Gullranda tämligen vaga.
Den "djärva och direkta" diskussion som presidenten efterlyste stannade nog kvar innanför seminariets väggar, deltagarna följde en konferenskod som bestämmer att sakfrågor kan kommuniceras utåt, men källorna får inte uppges.

Så Gullranda kunde inte leverera några politiska utspel i stil med det som Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström gjorde vid årets Sälenkonferens där hon konstaterade att EU:s framtid i allt högre grad kommer att bestämmas av den inre kretsen av euroländer, och att de som står utanför – som Sverige – kan förpassas på ett sidospår i beslutsfattandet.
Men det hade man väl inte heller lov att vänta sig av ett seminarium ordnat av presidenten, den informella ramen till trots har tillställningen definitivt en officiell prägel.
Presidenten utlovade en seminarierapport utgående från de olika arbetsgruppernas arbete, men när den väl blir tillgänglig har nog intresset för det som sades i Nådendal avtagit för länge sedan.

Fick lilla Finland hjälp med att hitta sin plats i den snabba internationella utvecklingen? Sauli Niinistö drog själv upp några koordinater då han konstaterade att den globala maktbalansen har genomgått en rejäl förskjutning, pengarna styr fortfarande, men det är inte längre västvärldens pengar. Däremot är de utvecklade västliga demokratierna genom sina skulder uppbundna till kreditgivare som Kina, som aldrig har gjort någon hemlighet av att (den kinesiska) staten och (det kinesiska) kapitalet har samma intressen.
Niinistö nämnde inte Kina, men då han sade att det tredje världskriget förs med ekonomiska medel tänkte han säkert på att Kinas innehav av miljarder och åter miljarder av amerikanska skuldsedlar är ett verkligt massförstörelsevapen om krigföringen trappas upp.

Att ekonomisk politik i allra högsta grad är maktpolitik kunde Niinistö ha hittat ett bra exempel på också på nära håll.
Finland har tillsammans med övriga kreditgivare konstruerat räddningspaket som med hård hand tvingar länder som Grekland, Portugal och Spanien att följa en ekonomisk politik som passar långivarna men som samtidigt fördärvar mottagarnas förutsättningar att bygga upp sina samhällen på nytt.

Nato fanns givetvis högt på listan över diskussionsämnen. Men om den arbetsgrupp som behandlade Finland och Nato inte kom längre än att konstatera att Finlands alternativ handlar om att satsa på det nationella försvaret och gå med i Nato, eller satsa på försvaret och inte gå med är det nog svårt att se det djärva och nyskapande i den slutsatsen.
Inte heller frågan om vad Finland ska göra ifall Sverige ansöker om Natomedlemskap fick något bestämt svar.

Ändå borde det inte vara så svårt att gå till närhistorien för att hitta en lämplig parallell. När Sverige överraskande meddelade att man vill gå med i EG tog det inte länge för Finland att dra samma slutsats om vad vårt lands livsviktiga intressen krävde.