Inte nu men nästa år

De ekonomiska prognoserna börjar påminna om någon slags absurd dröm där man stretar mot ett mål som hela tiden är lika långt borta.

I höstas skulle vändningen till det bättre komma till våren, i vintras skulle nedgången plana ut under sommaren och ekonomin börja växa på hösten.
Men nu har målet igen flyttats framåt, de senaste konjunkturprognoserna talar om fortsatt nedgång under hela det här året, men nästa år kan man börja rita ett plus framför prognossiffrorna, som visserligen är blygsamma, de mest optimistiska vågar tala om en tillväxt på 1,6 procent.
Den vanliga finländaren märker inte om han eller hon upplever en tillväxt på 0,7 procent eller 1,6 procent. Knappast är det heller många utanför skrået av nationalekonomer som grubblar över att recessionen har lett till att Finland beräknas nå samma BNP-nivå som landet låg på år 2007 tidigast år 2015.

Men spårlöst går nedgången inte förbi. På allt flera arbetsplatser har man fört eller planerar samarbetsförhandlingar, och de resulterar alltid i att personalkostnaderna minskas, genom uppsägningar eller mindre drastiska men ändå kännbara åtgärder.
Finlands export har minskat klart under de senaste åren, och verkningarna av det börjar synas som en nedgång inte bara i statistiken utan i realekonomin. Minskad export betyder mindre investeringar, och mindre investeringar betyder mindre jobb inom tillverkning, byggande, transporter och service.
Exporten har minskat framför allt av två orsaker: kommunikationssektorn – Nokia – och pappersexporten har rasat, och Finlands viktigaste exportmarknad, euroområdet, befinner sig i en lång och seg recession. Också den globala ekonomin växer långsammare än man trodde i de tidigare prognoserna.

Osäkerheten ökar med varje negativ nyhet, och det märks så småningom i också privatekonomin. Man tänker sig för litet mera inför varje ekonomisk satsning, byter inte bil eller bostad, och hoppas att tvättmaskinen ska hålla ännu ett år.
Detaljhandeln märkte trenden redan i vintras, då flaggskeppet Stockmann varslade om permitteringar för första gången i mannaminne.
Och sommarreorna har börjat rekordtidigt.

Den ljusare framtiden har flyttats en prognosintervall framåt. Något borde göras för att vända trenden. Blickarna går förstås till regeringen.
Men finansminister Jutta Urpilainen kan inte lova några underverk. Regeringen har fått se ett av sina viktigaste ekonomiska mål försvinna vid horisonten, det verkar omöjligt att pressa ned underskottet i statsfinanserna till en procent av BNP eftersom statens skuldsättning fortsätter. Och den kritiska gränsen för statsskulden, 60 procent av BNP, närmar sig hotfullt, enligt Finlands bank nås den om ett par år.
Då bryter Finland mot ett av EMU-kriterierna, och den omhuldade statusen som AAA-land i kreditinstitutens rankning är allvarligt hotad.

Urpilainen hoppas nu på ett sysselsättningspaket som kunde sjösättas i slutet av augusti vid regeringens budgetförhandlingar. Paketets innehåll är traditionellt, arbetsmarknadsparterna kommer överens om en måttfull lönelinje, näringslivet lovar öka sysselsättningen och regeringen stimulerar ekonomin till exempel genom lämpliga infrastruktursatsningar.
Finansministern kan också tänka sig en moderat skattesänkning för att stöda köpkraften, men det finns inga möjligheter att kompensera låga löneförhöjningar med rejäla skattelättnader.

Ett sysselsättningspaket skulle vara en konkret åtgärd för att vända ekonomin, och det är möjligt att den psykologiska effekten kunde bli större än den rent ekonomiska. Men det finns många hinder. Arbetsmarknadsparterna försökte redan i våras åstadkomma en löneuppgörelse, som inte fick kallas helhetsavtal, men den gick i stöpet.
Det som möjligen gör att förutsättningarna är bättre i höst är att alla ekonomiska mätare har fallit ännu djupare ner i det röda området.