Moms och mat

Statens ekonomiska forskningscentral VATT har granskat det finländska skattesystemet.

VATT vill göra den finländska skattepolitiken konsekventare och mera genomskinlig. Nu är beskattningen ett lapptäcke som inte till alla delar bygger på kunskap om de olika skatteformernas effekter. Skattesystemet är inte sällan en följd av politiska kompromisser där slutresultatet inte har varit lika viktigt som att olika (regerings)partier har fått igenom respektive lyckats stoppa vissa ideologiska hjärtefrågor.
Regeringens hafsiga beslut i våras om beskattningen av företagens vinstutdelning visar hur det i värsta fall kan gå.

När det gäller momsen framhåller VATT att den i första hand borde vara en ren, neutral konsumtionsskatt. Momsen fungerar utmärkt ur fiskal synpunkt, den ger staten goda inkomster utan att styra medborgarnas eller företagens beteende. I princip är den dessutom jämlik och neutral, alla behandlas lika och skatten är svår att kringgå. 
Men problemet som VATT ser det är att momsen inte är neutral. Den har också fått en inkomstutjämnande och styrande funktion. Därför vill VATT ha en enhetlig momssats på 22 procent.

I dag har Finland tre skattesatser för momsen, den allmänna är 24 procent, livsmedel, djurfoder och matförsäljningen på restauranger beskattas med 14 procent, och för mediciner, persontransporter, inkvartering, idrotts- och rekreationsevenemang, böcker och tidningsprenumerationer betalas tio procents moms.
Staten uppmuntrar en viss konsumtion genom lägre moms – eller ingen moms alls – och staten vill också bygga in en social funktion genom att via momsen göra nyttigheter som mat och mediciner litet billigare.
Lägre matpriser gynnar låginkomsttagare som lägger en större del av sina disponibla inkomster på maten än vad de mera välbärgade gör.
Böcker, prenumerationer och kulturkonsumtion uppfattas som samhällsnyttiga och stöds därför med lägre momssats.

Avsikten är god, men inkomstutjämning via momsen fungerar inte. Den som aldrig behöver bry sig om vad räkningen blir i matbutikens kassa betalar lika hög moms för sina lyxvaror som den som måste vända på varje slant.
Inkomstutjämningen förverkligas bäst via inkomstbeskattningen där låga inkomster beskattas lindrigare än höga. De sociala stödformerna fungerar i samma riktning, de riktas till dem som behöver dem.
Momsen är problematisk som socialt utjämnande skatteform också för att den bara utgör en del av prisbildningsprocessen, som inte är statisk. När matmomsen sänktes för några år sedan syntes det nog på prislapparna, men så småningom steg priserna igen av andra orsaker.

Därför är det orsak att förhålla sig kritiskt till dagligvaruhandelns snabba besked om att en höjning av matmomsen till 22 procent skulle öka finländarnas maträkning med en miljard euro per år. Rent matematiskt är det säkert så, men det finns många andra faktorer som styr prisbildningen. Och om maten blir dyrare så skulle andra dagligvaror i stället bli billigare om momsen sänks från 24 till 22 procent.
Momsens inverkan på priset ska inte heller överdrivas, Helsingin Sanomat räknade ut att ett 400-gramspaket grillkorv stiger från 2,99 till 3,20 – förutsatt att ingen affärskedja någonsin kommer att ha produkten på specialerbjudande.
Momsen är inte den enda orsaken till att maten är dyrare i Finland än i många andra länder.

VATT:s förslag om enhetlig moms väcker inget jubel. Av riksdagsgrupperna är det bara De gröna och Samlingspartiet som med vissa förbehåll kan tänka sig modellen. Överlag framhåller partierna att nästan alla andra EU-länder håller sig med varierade momssatser.
Till en viss del handlar det om politisk kosmetik, politikerna vet nog att momsens sociala effekter är begränsade, men ingen vill ställa sig bakom ett förslag som ger dyrare mat och mediciner.
Och i dagens läge vill ingen heller ta i den givna konsekvensen av VATT:s modell, att skärpt konsumtionsskatt borde mötas med lindrigare inkomstskatt, och kanske också högre nivåer på de sociala stöden.