Mål och målgrupp?

Politiska partier har liksom företag och även privatpersoner visioner och drömmar om hur någonting i framtiden ska bli. För att uppnå dessa mål dras strategier upp – vad krävs för att visionen inte ska förbli en utopi utan bli verklighet?
Det är ofta svårt att uppnå sin vision och då det verkligen lyckas kan man drabbas av handfallenhet – och nu då?
I viss mån verkar det som om den socialdemokratiska rörelsen skulle ha drabbats av detta. Höga och ädla mål ställdes upp för över hundra år sedan. Jämlikhet, demokrati och solidaritet skulle ge alla människor samma möjligheter. Den nordiska versionen innefattade tanken om ett folkhem där ett gemensamt välfärdssamhälle byggs upp, där samhället tar hand om alla och ser till att alla har det bra och får leva i goda förhållanden.

Den här visionen blev mer eller mindre verklighet under senare delen av 1900-talet. Men då det gällde att staka upp nya mål fanns det inget givet. Socialdemokraterna tappade plötsligt ledstjärnan och glöden för de ursprungliga målen då en överväldigande majoritet av människorna i samhället plötsligt hade det bra.
Då målet man hade jobbat för i decennier var uppnått glömde man bort att längre hålla fast vid det. SDP blev i Finland ett medelklassparti som i stället för att föra de sämre lottades talan politiskt närmade sig mittfåran. SDP-politiken under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet skilde sig väldigt lite från de borgerliga partiernas.
Partiet dominerade finländsk politik under SDP-ledaren Paavo Lipponens starka styre. Men samtidigt började klyftorna i samhället växa, alltså tvärt emot den socialdemokratiska grundtanken. Där startade också socialdemokraternas nedgång.

I lördags samlades SDP till ett möte om hälsovårdsreformen. Chefen för HNS, Aki Lindén, kom med en rejäl bredsida mot partiet.
Lindén sade (enligt Hbl) att det är beklämmande att den offentliga primärhälsovården körts ner sedan 2000-talets början, det vill säga under en tid då också SDP suttit med i regeringen. Han konstaterade att primärhälsovården i dag bygger på att närmare hälften av befolkningen inte anlitar de kommunala hälsocentralerna utan använder företagshälsovård eller vänder sig till privata sektorn. 70 procent av barnfamiljerna har sett sig tvungna att ta privat försäkring för barnen.
Samtidigt visar undersökningar att både Sannfinländarna och Centern har gått om SDP inom den traditionella arbetarklassen. Det finns en koppling mellan den förda politiken och SDP:s kräftgång.

De finländska socialdemokraternas popularitet är just nu historiskt låg.  De senaste opinionsmätningarna visar att väljarstödet är endast 16 procent. Ordförande Jutta Urpilainen har under sina fem år som partiledare tvingats inkassera idel valnederlag. Det hjälpte inte att vara i opposition – det gav inget plus i riksdagsvalet 2011 – och regeringsmedverkan nu tycks inte heller ge någon ljusning, tvärtom.
Ett försök att åtminstone stoppa nedgången är den ministerrotation som i praktiken sker på fredag. För att få till stånd en långsiktigare lösning behövs i alla fall mer än det.
Det spekuleras i om det ska ses som en kursändring från SDP:s sida, att partiet genom att öka den kvinnliga representationen i ministergruppen försöker appellera till yngre medelklasskvinnor.

Då Jutta Urpilainen ska presentera följande fas i vad hon själv kallar rytmväxling – där ministerbytena utgjorde första delen – får vi förhoppningsvis en vink om vart SDP är på väg. Är partiet faktiskt berett att vända de traditionella SDP-väljarna från de lägre samhällsklasserna ryggen och låta Sannfinländarna och Centern ta hand om dem och i stället rikta in sig på medelklassen och speciellt kvinnorna där?
Det förefaller som om det skulle finnas en hel del jobb med socialdemokraternas ursprungliga värden. Den vision som ställdes upp och som nästan uppnåddes i vårt land är nu igen mer avlägsen. Ingalunda byter SDP spår i en sådan situation.
Urpilainen har utlovat en rytmväxling. Internationalen behöver inte bytas ut, men den kan säkert få en lite annan, modernare rytm – och text.