Vet ministeriet bäst?

Men planläggningsmonopolet har begränsningar, planering som gäller hela landskapet sköts av landskapsförbunden, som gör upp landskapsplaner som kommunerna måste anpassa sin lokala planering till.
Planläggningsmonopolet har också en demokratisk funktion, kommuninvånarna väljer kommunfullmäktige, och fullmäktige slår fast planerna. I den meningen är kommunens markanvändning förankrad i den lokala viljan sådan den har uttryckts i fullmäktigevalet.

Utgångspunkten kan litet förenklat beskrivas som att kommunen själv vet bäst om hur den vill ha det. Staten har ändå rätt att tvinga en kommun att utarbeta en plan med ett visst innehåll, men skälen att avvika från huvudregeln måste vara mycket starka, det måste röra sig om betydande nationella intressen.

Därför var det anmärkningsvärt att stadsstyrelsen i Raseborg vid sitt senaste möte beslöt att frivilligt avstå från sitt planeringsmonopol. Beslutet är principiellt viktigt, vilket också har påpekats i ett par insändare i VN.
Raseborg, och Ingå, har tidigare sagt nej till företaget Finlands Havsvind Ab:s planer att inrätta en vindkraftspark med cirka 60 enheter i havet utanför Ingå och Raseborg.
Finlands Havsvind, som till hälften ägs av Helsingfors Energi – huvudstadens energibolag vill inte ha någon vindkraftspark på stadens eget område – har nu bett att Miljöministeriet ska köra över de kommunala organen och beordra Raseborg och Ingå att sätta i gång planeringen för vindkraften.
Beredningen till stadsstyrelsen föreslog att styrelsen vidhåller sitt nej, men med 6 röster mot 5 beslöt styrelsen att inte uttala sig om Finlands Havsvinds anhållan, utan att överlämna beslutanderätten till Miljöministeriet. Ingå beslöt däremot att stå på sig och upprepa sitt nej till vindkraftsparken.

Styrelsens majoritet beslöt alltså att underkänna sin egen beslutskompetens.
SDP:s Camilla Grundström ser ingen dramatik i det här, hon tycker att eftersom stadsstyrelsen är delad är det bättre att en neutral part jobbar vidare med frågan. Men att det finns olika åsikter i stadsstyrelsen är inte något motiv att låta bli att fatta beslut. Och är Miljöministeriet en neutral part när det gäller utbyggnaden av vindkraften?
Den förra stadsstyrelsen sade nej till vindkraftsplanerna. Om den nya styrelsen vill ändra det beslutet har den fria händer att göra så, och ta det politiska ansvaret för det.
Marko Reinikainen och de övriga som utgjorde stadsstyrelsemajoriteten säger i en insändare att de vill ha riktlinjer om lokal kontra nationell beslutandenivå.
Men den riktlinjen finns ju redan, i form av kommunernas planläggningsmonopol.

Finland har förbundit sig att öka användningen av energikällor som inte ökar utsläppen av växthusgaser. Men är en enskild vindkraftsetablering av ett så betydande nationellt intresse att den kommunala självstyrelsen måste sättas ur spel?
Kan staten med samma motivering tvinga en kommun att planera för ett kärnkraftverk mot kommunens egen vilja?
De stora miljökamperna på 1970-talet mot oljeraffineri och mot kärnkraft handlade ju uttryckligen om att värna lokalsamhällets rätt att stå emot de nationella intressen som de statliga energibolagen gjorde sig till tolk för.

Den kommunala självbestämmanderätten sitter trångt också i en annan fråga. På torsdag ska den regionala avfallsnämnden ta ställning till förslaget att gå in för ett centraliserat system för slamtransporterna. Kommunerna tackar nej, men ordföranden för avfallsnämnden säger att deras åsikt inte betyder någonting, hennes uppfattning är att lagen kräver ett centraliserat system.
Men varför tillfrågades kommunerna över huvud taget, om det enda svaret som nämnden accepterar är ett ja?