Glåmigt inför första maj

Första maj är en dag då vänstern samlas under röda fanor, med eldande agitation och smattrande hornmusik. Men i dag kan agitationen kanske bli litet ansträngd.
Yles färska gallup är dyster läsning för SDP:s anhängare. Partiets väljarstöd har fallit till 16,2 procent i april, en nedgång med 2,5 procentenheter sedan årsskiftet. För ungefär ett år sedan låg SDP lika lågt, men sedan vände det uppåt, och inför kommunalvalet hotade SDP med cirka 20 procents stöd Samlingspartiets ställning som populäraste parti.
Men sedan dess har kurvorna igen pekat nedåt.

De politiska förstamajtalen är inte vänsterpartiernas ensamrätt. Om SDP:s talare kan ha svårt att få retoriken att låta övertygande i dag så är det lika besvärligt för kollegerna i Samlingspartiet.
Ylemätningen bekräftade farhågorna som länge har grott bland Samlingspartiets valstrateger: partiet är inte längre populärast.
Gallupar är gallupar säger partiledare som backar, men faktum är att Samlingspartiet har varit gallupetta hos Yle nästan oavbrutet ända sedan 2007. Under Jyrki Katainens smekmånad som färsk statsminister hösten 2011 var stödet över 24 procent, och somliga började redan tala om en samlingspartistisk hegemoni.
Men nu är Saml. nere på 19,2 procent, och har förlorat tätplatsen till Centern.

Om SDP:s och Samlingspartiets talare kan låta litet pliktskyldiga när de i dag berömmer sitt eget och hela regeringens arbete blir det inget problem för Centertalarna att låta optimismen och framtidstron flöda.
Centern är tillbaka på banan, efter att ha varit mer eller mindre uträknad efter brakförlusten i riksdagsvalet 2011. Efter det dalade understödet mot 13 procent, och det var mycket tomt i det gamla agrarpartiets lador.

Men den politiske gröngölingen Juha Sipilä gav Centern en nytändning. Sipiläs relativt begränsade politiska erfarenhet ger honom en annan framtoning än andra yrkespolitikers. Han är till och med så ärlig att han medger att regeringens fumlande och tillkortakommanden är en viktigare orsak till Centens framgång än det arbete som har gjorts inom partiet.
Till en del har han säkert rätt, men det är den nya Centerledningens obestridliga förtjänst att Centern nu framstår som ett trovärdigare alternativ än Sannfinländarna när väljarna tar avstånd från regeringen – eller mera exakt, från de båda stora regeringspartierna.

Vilket budskap ska talarna då ge sina skaror?
Ska SDP följa partisekreteraren Reijo Paananens analys när han säger att det vikande stödet beror på att väljarna inte har märkt vilka fina beslut SDP har drivit igenom i regeringen?
Men en SDP-väljare har antagligen lika svårt som någon annan att se det som en framgång att företag lägger ned, arbetslösheten ökar, priserna stiger och arbetsgivarna erbjuder noll i löneförhöjningar.
Då värmer det knappast så väldigt mycket att Jutta Urpilainen nu går till storms mot skatteparadisen.
SDP:s dilemma är ganska långt också Samlingspartiets. Saml-väljarna har inte heller lyckats få syn på allt det fantastiska som Jyrki Katainens regering har åstadkommit.

Samlingspartiets partisekreterare Taru Tujunen, arkitekten bakom partiets många framgångar, säger att partiet nu måste koncentrera sig på att få fram sitt eget budskap.
I SDP:s riksdagsgrupp vill man att partiet ska driva sina egna krav med större tyngd.
Om både Samlingspartiet och SDP tänker höja profilen i regeringen stavas framtiden konfrontation och inte kompromiss, och det bådar inte gott för regeringens livsduglighet.
Då kan Centern känna sig ännu mera stärkt av att Juha Sipilä uppfattas som en lika trovärdig statsminister som Jyrki Katainen, båda stöds av 25 procent. I det racet ligger Jutta Urpilainen och Timo Soini på 11 procent var.