Oroande slutsatser

Ryssland representerades av kulturminister Vladimir Medinski.
Kulturministerns hälsning var att Finland har överlevt som nation bara tack vara rysk välvilja. Sitt anförande avslutade han med ett citat av kejsar Alexander I, som på tal om finnar, tatarer och georgier sade att "alla är de mina ryssar."

Det ryska kulturutspelet återgavs i en kolumn av Jukka Mallinen i Hufvudstadsbladet.
En rapport från Försvarshögskolan om Rysslands försvarspolitik och Finland har bland annat uppdaterats med en fotnot om den fenno-ugriska konferensen. Rapporten, ursprungligen skriven för ett par år sedan av Stefan Forss, Lauri Kiianlinna, Pertti Inkinen och Heikki Hult, väckte uppmärksamhet när Nordiska rådet höll sin första temasession någonsin om försvar och säkerhetspolitik. 
Där fäste man sig främst vid beskrivningen av hur Ryssland i Finlands och Sveriges närområden bygger upp beredskap till snabba och överraskande attacker. Strategiskt stöd finns bland annat i robotförbanden i Luga, med fyra minuters flygtid till Helsingfors.

I juni i fjol framträdde Rysslands generalstabschef Nikolaj Makarov inför en högt uppsatt publik i Finland. Makarov hade mycket kritiska synpunkter på Finlands Natosamarbete, och tyckte att det är onödigt att Finland ordnar militärmanövrar i östra Finland. Han visade också upp en karta där gränsen mellan Rysslands och Natos intressesfärer går längs Östersjön och Finska viken, med Finland på den ryska sidan.
Från finländsk sida tonar man ner de här och andra ryska utspel. Rapporten innehöll inget nytt, vi har vetat det hela tiden, sade försvarsminister Carl Haglund.

Den militära hårdvaran är en sak, men rapporten redogör också för konsekvenserna av Rysslands geopolitiska doktrin. 
Dåvarande presidenten Dimitrij Medvedev konstaterade efter kriget i Georgien att grannländer som Ryssland historiskt sett har speciella relationer med har en särskild ställning i rysk utrikespolitik.
Ryssland har systematiskt återtagit rollen som dominerande regional stormakt. Kriget i Georgien var en tillämpning av doktrinen i praktiken, destabiliseringen av Ukraina efter den orange revolutionen och en starkare integrering av Vitryssland under ryskt inflytande tjänar samma syften.

Den växande nationalismen i Ryssland har tydliga säkerhetspolitiska dimensioner. Ryssland uppfattar sin återtagna stormaktsställning som en metod för att implementera de "speciella relationerna" till grannländerna i sin utrikespolitik.
Att en kulturminister vid en internationell konferens där Finlands president är närvarande citerar den kejsare som lade Finland under ryskt välde är svårt att uppfatta som ett uttryck för alltigenom goda och förtroendefulla relationer mellan länderna.

Rysslands geopolitiska ambitioner är lika välkända som upprustningen vid Finlands gränser. Men ingendera verkar påverka Finlands försvars- och säkerhetspolitik.
Nordiska rådet var inte ens nära en diskussion om någon form av säkerhetspolitiskt samarbete, och ett Natomedlemskap är lika otänkbart som tidigare, både i Finland och i Sverige – Sverige har i och för sig varit en tyst partner ända sedan 1950-talet.
Finland litar fortfarande på att EU-medlemskapet ger tillräcklig trygghet, trots att Finland reserverar sig mot de säkerhetspolitiska garantierna i Lissabonfördraget.
Finland litar också på sin Natooption, att medlemskap är tillgängligt om ett behov uppstår.
Men tyngdpunkten i USA:s strategiska intressen flyttas från Europa mot Stilla havet, och de europeiska Natomedlemmarna koncentrerar sig på att minska sina försvarsutgifter.

Utgående från de fakta som läggs fram i rapporten från Försvarshögskolan kan en slutsats bli att Natooptionen inte längre är tillgänglig.
Då faller ett av fundamenten i Finlands säkerhetspolitiska bygge.