Dags att höja blicken

Hälften av riksdagsperioden är bakom och regeringen har snart suttit i två år. Det har skett i ytterst svåra omständigheter, framför allt på grund av det ekonomiska läget, såväl i Finland som i hela EU.
Regeringens prestationer har inte övertygat.  En blick i backspegeln ger inga tydliga bilder av några storverk som regeringen har åstadkommit. Den största bedriften är antagligen att den breda sexpartikoalitionen fortfarande hålls ihop.
Statsminister Jyrki Katainens superlativer och utrop om fantastiska resultat från regeringens sida i samband med presskonferenser rimmar illa med verkligheten.
MTV3:s färska opinionsmätning vittnar också om att väljarna inte har övertygats, endast var åttonde anser att regeringen klarat sig bra.

I många viktiga frågor har regeringen visat stor osäkerhet och gett ett sken av att närmast vara handlingsförlamad. Trots höga krav på såväl snabba åtgärder som beslut med enorm betydelse på lång sikt stampar det mesta på stället.
Både kommunreformen och social- och hälsovårdsreformen är till sina innehåll fortfarande höljda i dunkel. Inte ens konturerna av deras gränser är skarpa.
Man kan inte annat än hålla med Kouvolas hälsodirektör Kati Myllymäki, som har suttit med som expert i beredningsarbetet. Hon har konstaterat att bristen på mod hos politikerna kan ses i att man i stället för att fatta beslut gör "linjedragningar" och kallar det hela för "modeller som skapar möjligheter".
Detta gör det möjligt för varje parti och minister att tolka det på ett sätt som bäst passar de egna intressena. Därmed är soppan ett faktum och kommunerna vet egentligen inte vad som har beslutats och vad de ska basera sina utlåtanden på.
Rambudgetförhandlingarna var en annan sorglig historia som vittnade om att regeringen inte ens har full koll på vad man fattar för beslut – då man äntligen gör det.

I och med att det blev en så bred regering stod det genast klart att den inte får lätt att jobba tillsammans. I kombination med att partierna håller så envist fast vid sina vallöften så har det skapat  stora problem för regeringen att komma vidare i livsviktiga frågor, såsom ovanstående reformer och exempelvis åtgärder för att förlänga arbetskarriären och över huvdtaget problemet med hållbarhetsunderskottet.
I en koalitionsregering måste det finnas kompromissvilja. I en koalitionsregering med sex partier från rödaste rött till blåaste blått måste den här kompromissviljan vara extra stor.

Det förefaller som om regeringspartierna och speciellt de två stora fortfarande inte har kommit över chocken i riksdagsvalet då det plötsligt inte längre fanns tre stora partier utan fyra mellanstora. Sannfinländarnas intåg bland de stora ställde egentligen redan i valrörelsen till oreda. Flera andra partier, speciellt SDP, antog en mer populistisk ton och låste sig stenhårt vid vallöftena. Så hårt att det har bidragit till regeringens möjlighet att agera.
Situationen blir inte enklare av att opinionsmätningarna antyder att det är oerhört jämt i väljarstödet mellan alla de fyra största partierna.
Som väntat har Sannf haft föga konkreta alternativ att komma med i sin oppositionspolitik. Det har inte heller behövts för att hålla opinionssiffrorna uppe. Regeringens agerande  – och icke-agerande – har hela tiden försett oppositionen med gratis bränsle.
C har under Juha Sipiläs ledning tagit hand om oppositionens taktpinne. Han har kommit fram med konstruktiv oppositionspolitik, vilket också har gett resultat i ökat väljarstöd.

Nyval under dessa omständigheter är något som varken SDP eller Saml vill ha. Därmed återstår att ta skeden i vacker hand och regera tillsammans till nästa val. Men det kan inte ske med ständig skräck för svåra beslut som i princip är nödvändiga.
Katainen och hans socialdemokratiska kollega Jutta Urpilainen måste visa ledarskap se långsiktigare, fatta beslut som är nödvändiga för Finland även om de känns obekväma och kanske på kort sikt naggar väljarstödet i kanterna. Höj blicken. Den förda politiken övertygar inte heller väljarna.