Thatchers tid

Det är mer än tjugo år sedan Margaret Thatcher efter en intern partistrid hösten 1990 avgick som ordförande för Torypartiet och som premiärminister i Storbritannien.

Det är ett mått på hennes betydelse att hennes död i måndags var en viktig nyhet världen över, och att tidningar och nyhetsprogram gav stort utrymme åt återblickar på hennes tid och analyser av det inflytande som hennes idéer fortfarande har.
Glömd är hon inte, järnladyn, hon väcker fortfarande samma beundran och samma furiösa avsky som när hon lade Storbritannien på helt ny kurs under 1980-talet.

Det finns bara en politiker som kan jämföras med henne i Storbritanniens nittonhundratalshistoria, och det är Winston Churchill. Men hans uppdrag var att rädda sitt land och världen från nazismen. Margaret Thatchers uppdrag var lättare, hon behövde bara förhindra Storbritanniens ekonomiska sammanbrott.
Det gjorde hon, men till ett högt pris, ekonomin räddades, men samhället utsattes för påfrestningar som höll på att slita sönder det.
På hennes politiska receptblock stod privatiseringar av statlig egendom, budgetdisciplin och radikala nedskärningar inom den offentliga sektorn, inklusive välfärdssystemen.
Den medicinen skriver euroländerna nu ut till dem som drabbats av finanskrisens följder. Thatcher är död, men thatcherismen samlar inte damm i något museum över förlegade idéer.

Det finns en annan länk mellan Margaret Thatcher och Winston Churchill än att de betraktas som nittonhundratalset mest inflytelserika brittiska politiker. När Storbritannien under Churchills karismatiska ledarskap tog upp striden mot Hitlers Tyskland ställdes alla samhällets resurser till statens förfogande. Staten styrde, med hjälp av starka korporationer och en statsdirigerad industri, och den här modellen levde kvar under efterkrigsdecennierna.
När Thatcher kom till makten hade den långvariga efterkrigskonsensusen lett till en näst intill havererad samhällsekonomi med tvåsiffrig inflation, ständiga strejker och en stor, gammaldags och ineffektiv industrisektor. Storbritannien stod periodvis under den internationella valutafondens förmynderskap.

Före henne var det ingen som talade om konsumenter, skriver BBC:s ekonomiredaktör Stephanie Flanders. Hon betonar också att oberoende av hur kraftigt man kritiserar Thatchers ekonomiska politik är det ingen som vill tillbaka till 1979.
Det insåg också Tony Blair när han transformerade Labourpartiet.

Blair och hans spindoktorer visade att sättet att framföra ett budskap är mycket viktigare än själva budskapet.
Då blev ideologidrivna politiker av Margaret Thatchers sort omoderna.
Thatcher var en övertygad demokrat, och antikommunist ut i fingerspetsarna. Men det fanns blinda fläckar i hennes syn på mänskliga rättigheter. 
Hon stod bakom ett förbud mot "homosexuell propaganda" som är besläktat med det som nu införts i Ryssland. Hon uppskattade Chiles blodige diktator Augusto Pinochet, hon betraktade Nelson Mandela som en terrorist och upprätthöll goda förbindelser med apartheidregimen.
Margaret Thatcher och Ronald Reagan bidrog till Sovjetväldets sammanbrott, men Thatchers politiska huvudlinje, att alltid sätta Storbritanniens intressen främst, gjorde att hon ändå inte ville tänka sig ett enat Europa inom ramen för ett starkare EU.
Kanske var hon i det avseendet mer visionär än hon själv var medveten om.

Falklandskriget blev höjdpunkten på hennes popularitet, och i triumfens kölvatten ledde Thatcher Tories till den tredje valsegern, som samtidigt blev den mest överlägsna.
När hon kommenderade Royal Navy att köra bort de argentinska ockupanterna från den gudsförgätna och vindpinade men icke desto mindre brittiska ögruppen mitt i Sydatlanten var det med ett eko av Churchill som inte gick britterna förbi.
En tid var järnladyn landsmoder, stödd på brittiskt stål, brittiska krigsskepp och brittiska kanoner.