Negativt saldo

Det blev regeringen varse när den beslöt att skärpa beskattningen av företagens vinstutdelning som motvikt till den sänkta samfundsskatten.
Regeringen ville flytta beskattningens tyngdpunkt från företagens vinster till utdelningen till ägarna, för att stärka företagens möjligheter att investera och skapa nya jobb.  Men redan efter några dagar var meningsutbytet i full gång om vilka konsekvenser beslutet egentligen får.
Så som beslutet nu presenteras innehåller den skärpta dividendbeskattningen ett kryphål som gör att stora ägare genom att utnyttja holdingbolag i det närmaste kan halvera sin beskattning. 

Först ute var Vänsterförbundets ordförande, kulturminister Paavo Arhinmäki. Han säger att regeringen informerades om att kryphålet bara skulle gälla ett fåtal, men nu har det visat sig att tusentals företag kan dra nytta av förändringen. Många skatteexperter ger Arhinmäki rätt.
Arhinmäki fick regeringen med på en skrivning om att konsekvenserna av beslutet ska granskas vid höstens budgetförhandlingar.
Men näringsminister Jan Vapaavuori sade genast att det inte kommer på fråga att skattebeslutet rivs upp. Arhinmäki får skylla sig själv om han inte visste vad som beslöts.

Vapaavuoris inställning tycks vara att beslut är beslut, oberoende av följderna. Men Samlingspartiet avsåg knappast att belöna de största företagsägarna, samtidigt som ägare till små och medelstora företag beskattas hårdare för den avkastning som deras företag ger. Och det här var definitivt inte vänsterpartiernas linje. Paavo Arhinmäki var nog inte ensam om att inte känna till beslutets konsekvenser.
Det är ingenting märkligt i att regeringen fattar ett politiskt principbeslut, som sedan finslipas och detaljgranskas av tjänstemännen. I den processen kan det mycket väl komma fram oönskade eller oväntade konsekvenser, och dem kan man beakta när de politiska principerna arbetas om till lagförslag.
Det var ju ungefär det som Arhinmäki ville.

Regeringspartiernas gruppordförande signalerar nu med litet varierande formuleringar att det nog finns beredskap att se över skattebeslutet, samtidigt som man håller fast vid huvudprincipen, att stärka företagens investeringsmöjligheter.
Men debatten har skadat regeringen. Inom vänsterpartierna säger man att rambeslutet för löntagarnas del stannade vid höjda acciser, medan näringslivets EK inte behövde gå med på något arbetsmarknadsavtal, och företagen och de rikaste ägarna får sänkt skatt.
Både Jutta Urpilainen och Paavo Arhinmäki får förklara för sina partier varför de står bakom den här linjen. Arhinmäki kan åtminstone säga att han var den förste som slog larm.

Regeringen har stora förväntningar på den sänkta företagsbeskattningen. Den förutsätts leda till en investeringsboom som ger ny fart åt sysselsättningen. Därför kan både SDP och Vänsterförbundet svälja beslutet.
Men kritiken mot kryphålet för storägarna har varit massiv, och den gör både Urpilainen och Arhinmäki mera sårbara för oppositionens attacker. Paavo Arhinmäki måste ha något att visa upp senast vid budgetförhandlingarna.
Sysselsättningsmålet är dessutom avlägset, investeringsbeslut med stor sysselsättande effekt föregås av noggranna kalkyler.
Regeringen kommer inte att kunna peka på några mätbara effekter av sin skattelinje redan i höst, dels har beslutet ju inte ens trätt i kraft, dels har oklarheterna kring dividendbeskattningen skapat osäkerhet om vad skattebeslutet sist och slutligen kommer att innehålla.

Hela ärendet ger bilden av en regering som inte vet vad den har beslutat. Samtidigt ökar spänningen mellan regeringspartierna. 
Med ett understöd som för första gången på länge ligger under 20 procent har också Samlingspartiet blivit påmint om sin dödlighet.
Saldot av rambeslutet blev negativt, och regeringen har laddat in litet mera osäkerhet när det gäller möjligheterna att sitta kvar hela valperioden.