Momentum för Västnyland

Centertidningen Suomenmaas sammanfattning är beskrivande i sitt oppositionsperspektiv: Det värsta med ramförhandlingarna var att regeringen sitter kvar.
De sex regeringspartierna har förstås en helt motsatt synvinkel.
Förutsatt att partierna verkligen är eniga om vad de har beslutat, och hur besluten ska tolkas, så går regeringen stärkt från halvtidsgranskningen och besluten om budgetramen. 

Förhandlingarna om en central arbetsmarknadsuppgörelse havererade definitivt när inte ens statsministerns snabbinkallade nattliga förhandlingsrunda på Villa Bjälbo ledde till resultat.
Med facit i hand valde arbetsgivarförbundet EK en lyckad taktik. EK gav inte efter en tum när det gällde lönerna, men fick ändå igenom sitt viktigaste krav: en rejäl sänkning av samfundsskatten, från 24,5 till 20 procent. Sänkt samfundsskatt, och en liten justering av inkomstskatteskalorna, hade kunnat vara regeringens bidrag till en helhetslösning, nu fick näringslivet sin skattesänkning utan motprestation. Undra på att facken redan mullrar hotfullt om strejker i höst när avtalen går ut.
Jyri Häkämies gjorde skäl för sin lön.
Regeringen hoppas att den sänkta skatten ska skapa utrymme för investeringar och förbättrad sysselsättning, men de besluten fattas av företagen själva. De bleksiktiga ekonomiska prognoserna stimulerar knappast till stora nysatsningar, snarare till ännu noggrannare kostnadsjakt.

Regeringen finansierar skattelättnaderna – där en höjning av hushållsavdraget ingår – bland annat genom att höja skatterna på alkohol, tobak, läsk och godis. 
Skattehöjningar på ohälsosamma produkter är ett universalmedel när statsfinanserna behöver förstärkas. Åtgärden kan motiveras med hälsoskäl, men i det här budgetläget är punktskatterna framför allt ett fiskalt verktyg, om finländarna nu tycker att njutningsmedlen blir alltför dyra blir utfallet av skattehöjningen inte det som regeringen hoppas.

Ramförhandlingarna förväntades skapa klarhet i de stora reformprojekten, kommunreformen och reformen av social- och hälsovården. Förväntningarna uppfylldes delvis.
Regeringen slog fast att basen för social- och hälsovårdsreformen fortfarande är tillräckligt starka kommuner. Rapporten från utredningsmännen om social- och hälsovårdsreformen tidigare i veckan vände ju upp och ned på förutsättningarna, så att de social- och hälsovårdsområdena såg ut att bli den övergripande struktur som kommunerna skulle anpassas till.
Utredarna hade också kört över regeringens linje, att kommuner med fler än 20 000 men under 50 000 invånare själva kan ordna en del av sin vård och omsorg.
Nu slår regeringen fast att kommuner med färre än 20 000 invånare inte kan ordna vården på egen hand. 
Kommuner med 20 000 – 50 000 invånare kan ordna vård på en odefinierad basnivå, men den mer avancerade vården – likaså odefinierad– ska skötas av en större värdkommun.
Och när det är sagt konstaterar regeringen att också kommuner med ungefär 50 000 invånare kan ordna service på utvecklad basnivå. Det konkreta innehållet i de olika nivåerna är fortfarande öppet.

Läser man de här motstridiga riktlinjerna med västnyländska ögon blir en slutsats uppenbar. Nu finns det ett momentum för kommunerna.
Regeringen gör det möjligt att skapa en vårdorganisation som erbjuder service på "utvecklad basnivå", där alltså en del av dagens specialiserade sjukvård ingår, baserad på dagens västnyländska sjukvårdsområde. Den signalen gav ju också HNS-direktören Aki Lindén tidigare i veckan, och möjligheten bekräftas av minister Anna-Maja Henriksson (SFP) i dagens VN.
Alternativet är det som föreslås i utredningen om social- och hälsovårdsområden: ett stort serviceområde från Hangö till Vichtis, med Lojo som värdkommun.
Senast nu måste företrädare för Hangö, Raseborg och Ingå slå sig ned och grundligt gå igenom vilka förutsättningar man har att skapa ett serviceområde där den här regionens behov och intressen står i centrum. 
Det spåret måste följas ända till slut innan man kan säga att det inte finns något alternativ till att överlåta både pengarna och ansvaret till Lojo.