Förtroendet rubbades

Cypernbeslutet visar att euroområdet är handlingskraftigt och kan dämma upp krisen.

Det sade finansminister Jutta Urpilainen på lördagen, efter att euroområdets finansministrar hade godkänt ett tiomiljarderspaket för att rädda Cyperns ekonomi. Cypern behöver 17 miljarder, men den resterande delen får spararna i de cypriotiska bankerna stå för, finansministrarna beslöt att Cypern måste belägga depositioner över 100 000 euro med en engångsskatt på 9,9 procent. Depositioner under 100 000 beskattas med 6,75 procent.
Stödpaketet ställer inga krav på bankernas ägare, bankkunderna står för hela notan.

Att konfiskera – för något annat kan man inte kalla det – en del av bankspararnas pengar är en åtgärd, som knappast har vidtagits i fredstid i något någorlunda civiliserat samhälle. Finland upplevde en djup ekonomisk depression i början av 1990-talet, den resulterade bland annat i att hela banksektorn omstrukturerades. Men det var aldrig någonsin tal om att röra insättarnas pengar.
En av mardrömmarna i bank- och finansvärlden är att bankkunderna kollektivt tappar förtroendet för banken och tar ut sina pengar. Bankens soliditet bygger i hög grad på inlånade pengar, och inlåningen bygger i sin tur på att deponenterna vet att pengarna är trygga. Det handlar om förtroende, och när förtroendet sviktar är bankpaniken nära.
För att stärka tilltron till bankerna införde EU en insättningsgaranti som säger att depositioner upp till 100 000 euro är trygga vad som än händer med banken.

Men inte nu längre. Tidigt på lördagsmorgonen upphävdes insättningsgarantin av euroländernas finansministrar. Garantin är inte längre i kraft i eurolandet Cypern.
Finansministrarna säger att det var ett engångsbeslut, som bara gäller Cypern.
Men det första stödpaketet till Grekland var också ett unikt engångsbeslut, som enligt dåvarande finansministern Jyrki Katainen visade att politikerna agerade handlingskraftigt för att dämma upp krisen. Alla vet hur det gick.
När Jutta Urpilainen berömmer stödbeslutet borde hon nog fundera över vilket budskap hon och hennes kolleger nu gav till spararna i Spanien, Portugal och Italien.
Hur reagerar bankkunderna i de här länderna när det igen börjar talas om bankernas dåliga finanser? Tar de det lugnt och litar på att pengarna är säkra, eftersom EU har lovat det? Eller kommer de ihåg Cypern, och tömmer sina konton vid första tecken på ekonomisk oro?
Generellt visade de handlingskraftiga finansministrarna också att det är mycket lättare att låta bankens kunder betala för bankkrisen än att placera ansvaret hos bankernas ägare.

Den exceptionella åtgärden motiveras med att de cypriotiska bankerna medverkar i storskalig penningtvätt till förmån för ryska intressen. Hur omfattande den här verksamheten är verkar ändå ingen veta. Men det måste vara möjligt att komma åt olagligheter utan att straffa helt oskyldiga banksparare. EU kunde ha visat handlingskraft långt tidigare för att stoppa den här verksamheten då Cypern varken kan eller vill ingripa.
Intressant nog lovar Storbritanniens regering att britter som har konton i cypriotiska banker kompenseras för skatten. Men till vem tänker Storbritannien skicka räkningen för det? Till Cypern eller till Bryssel?

Enligt Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble var Tyskland och den internationella valutafonden IMF redo att godkänna ett paket som respekterar insättningsgarantin och inte berör depositioner under 100 000 euro. De större depositionerna skulle då beskattas betydligt strängare.
Men det ville inte Cyperns president gå med på, de stora insättarna hade då drabbats mycket hårt, och det hade gjort Cypern mindre lockande som placeringsland.
Presidenten ställer alltså placerarnas (ryska penningtvättare?) intressen högre än medborgarnas.
Om politikerna i Cyperns parlament gör en annan prioritering och röstar nej till ett paket som inte gör skillnad på småsparare och utländska penningfifflare kan man inte klandra dem.
I så fall blir det igen dags för Urpilainen och hennes kolleger att visa handlingskraft.