Ett folk, ett språk

Den obligatoriska svenskan hörde till de givna ämnena när det blev möjligt att föra en fråga till riksdagen genom medborgarinitiativ med minst 50 000 underskrifter.

Det finns redan två initiativ i frågan, det tredje som lanserades i måndags har ändå en klar politisk uppbackning, med finns både Sannfinländarnas och Samlingspartiets ungdomsorganisationer.
Självfallet är finskhetsförbundet Suomalaisuuden liitto med, förbundet som från början hade som mål att främja finsk kultur har numera blivit en ensaksrörelse vars mål är att utplåna allt svenskt i Finland.
Lika klart är att föreningen Vapaa kielivalinta ställer upp, redan namnet säger ju att organisationen vill avskaffa den obligatoriska svenskan.
Att Sannfinländarnas ungdomsförbund känner sig hemma i det här sällskapet är bara vad man kan vänta sig, om de inte hade varit med hade det varit en överraskning.
Men tycker inte Samlingspartiets ungdomsförbund att sällskapet känns en liten smula politiskt obekvämt?

Den unga spjutspetsen i Samlingspartiet har vädrat sin motvilja mot skolsvenskan i flera sammanhang. Partikongressen 2010 blev högvattenmärket hittills, då röstade majoriteten för frivillig svenska. Riksdagsledamoten Kimmo Sasi fick i ilfart åka till regeringskumpanen Svenska folkpartiets partimöte som pågick samtidigt och försäkra att kongressbeslutet inte ska tas på allvar.
Vid fjolårets kongress var partiledningen bättre förberedd, en motion om frivillig svenska avvisades med klar majoritet. Nästan hela partiledningen med ordförande Jyrki Katainen i spetsen stödde tanken att färdighet i det andra inhemska språket ingår i den kunskapsbank varje finländare bör ha med sig efter att ha genomgått den allmänbildande grundskolan.
Ett folk, två språk, sade Katainen i talarstolen.

Samlingspartiets ungdomsförbund har förstås rätt att driva sin hjärtefråga trots att den inte har medvind i partiet. Men att ställa sig i samma led som finskhetsförbundet och Sannfinländarnas unga väcker frågor om vilken politisk riktning ungdomsförbundet vill styra in partiet på.
Dagens samlingsparti har en moderat och markerat europavänlig inställning.
Självfallet finns det också andra strömningar i partiet, strömningar som har djupa rötter i partiets ideologiska historia, men det är som ett modernt och tolerant moderat högerparti som Samlingspartiet har nått sina framgångar.
Att ungdomsförbundet nu uppträder i samma front som Sannfinländare och finsknationalister antyder en ideologisk frändskap som står i klar kontrast till bilden av en rörelse som bejakar tolerans, mångfald och öppenhet.

I språkinitiativet påstås det att undervisningen i svenska blockerar möjligheterna att läsa andra språk. Märkligt nog har ingen finlandssvensk utbildningsdebattör någonsin hävdat att undervisningen i finska förhindrar finlandssvenska elever att lära sig ytterligare språk utöver engelskan.
Men initiativet begränsar sig inte till skolundervisningen, det kräver också att alla språkkrav för offentliga tjänster upphävs, "den offentliga servicen ska ordnas så att en finskspråkig kan fungera i offentliga uppgifter utan att kunna svenska."
Hela grunden för den tvåspråkiga förvaltningen raseras, ingen offentlig arbetsgivare skulle längre kunna förutsätta kunskaper i svenska som behörighetsvillkor för en tjänst. Då är det bara en tidsfråga innan det ställs krav på att Finland avskaffar svenskan som nationalspråk.
Om samhället ger avkall på kravet att varje medborgare har rätt att bli bemött på sitt modersmål av landets myndigheter, då finns det inte längre förutsättningar att hävda att Finland har två likvärdiga språk. Då är svenskan i Finland flyttad från det offentliga till det privata.
Det outtalade målet med initiativet är att göra Finland enspråkigt och förinta svenskans ställning som nationalspråk.

Att det är dit sannfinländare och finskhetsförbundet strävar är ingen hemlighet, men om Samlingspartiets ungdomsförbund vill arbeta för ett helfinskt Finland så kunde de gärna säga det rent ut, och inte ludda in budskapet i fraser om frivillighet.