Inte bara Italien

Under Berlusconis tid vid makten hade ekonomin i Italien gått från kroniskt dålig till usel. Under eurotiden har Italiens BNP-tillväxt stampat på stället, eller backat, BNP per capita är i dag lägre än den var när euron infördes. Konkurrenskraften har rasat, lönerna i Italien steg med 40 procent under 2000-talet, i Tyskland är motsvarande siffra 5 procent.
Berlusconi tvingades att lämna premiärministerposten när räntorna på Italiens statsskuld närmade sig nivån för krisländer som Grekland, Spanien och Portugal.
EU-topparna i Bryssel blev kallsvettiga vid tanken på att tvings ordna ett räddningspaket för Italien.
Berlusconis efterträdare, teknokraten Mario Monti genomförde en del reformer, och med den europeiska centralbankens stöd stabiliserades Italiens ekonomi. Priset var en rad impopulära skattehöjningar.

I december i fjol såg Berlusconi sin chans, han drog bort sitt stöd för Montis regering och tog igen en gång klivet rakt in på den politiska scenen, med samma populistiska och verklighetsfrämmande retorik som tidigare förde honom till makten.
Och magin finns kvar, de som trodde att kapitlet Berlusconi var avslutat en gång för alla har fått tänka om. Berlusconis koalition har seglat upp som tvåa i popularitet, från cirka 15 procent i december till närmare 30 procent i dag. Siffrorna är osäkra då gallupar är förbjudna två veckor före valet. Men bedömningen är att Pier Luigi Bersanis vänsterkoalition har mellan 34 och 37 procents stöd, Montis centersamling 13 – 16 procent, och komikern Beppe Grillo kring 15 procent.
Eventuellt har Berlusconis popularitet avtagit under de senaste dagarna, då uppmärksamheten bland annat har koncentrerats på påvens avgång.

Berlusconis kampanjmetoder överträffar det mesta. Ett av hans löften är att slopa den impopulära fastighetsskatten, och dessutom betala tillbaka den. Det kostar Italien omkring fyra miljarder euro.
För att understryka löftet har hans parti skickat ut brev med officiellt utseende till väljarna i valdistrikt där det väger jämnt mellan partierna. I brevet uppmanas väljarna meddela hur de vill att skatteåterbäringen ska ske. Jurister kallar det olagligt röstköp.

Italien skulle behöva en regering som fortsätter Montis reformer, som syftar till att modernisera de stela strukturerna i den italienska ekonomin. Just nu kunde en sådan regering bygga på en koalition mellan Bersani och Monti. Men i Bersanis parti finns de starka fackunionerna, som bland annat kräver massiva offentliga satsningar som kräver stora statliga nyanställningar.

Den europeiska skuldkrisen har dämpats, med den är långt ifrån över. Marknaden har fått förtroende för euroländernas och den europeiska centralbankens kraftfulla stödåtgärder, men förtroendet är inte stabilt.
Det behövs inte mera än att Silvio Berlusconi igen blir en maktfaktor i Italien för att rubba det.
Italien väljer inte bara parlament, de italienska väljarna säger också ja eller nej till fortsatt återhämtning och hoppet om ekonomisk tillväxt i euroområdet, och i hela EU.