Först på färjan

De nya reglerna för förtur på landsvägsfärjorna i skärgården väckte inget större jubel när VN i fredagens tidning pejlade stämningarna på Skåldöfärjan.

Nu beviljas förtursrätten bara för arbetsresor, det räcker inte att man är bosatt bakom färjpasset. Dessutom höjdes avgifterna med hundra procent, till 180 euro för den fyraårsperiod som rätten är i kraft.
Det var i fjol våras som Närings- trafik- och miljöcentralen i Egentliga Finland avi­serade förändringar i systemet med förturer. Centralen sköter förtursfrågorna för hela landet. NTM-centralen ansåg att det hade beviljats alltför många förturstillstånd längs Skärgårdsvägen, och att förturerna därför hade förlorat sin betydelse, trafikchefen Timo Vähämaa sade till Åbo Underrättelser att förturskön ibland kan vara längre än den vanliga färjkön.
Längs Skärgårdsvägen finns 1 250 förturslov, varje dag görs cirka 200 arbetsresor med förtur.
Vid Skåldöfärjan har frågan helt andra dimensioner, här finns ett fyrtiotal förturslov.

När ändringarna planerades utgick man från ett antal modeller som alla innebar inskränkningar. Bland alternativen fanns att slopa förturerna helt och hållet, att slopa dem under veckosluten, att avstå från kriteriet att hemorten ensam räckte till förtur, eller att knyta rätten till arbetsresor, det system som alltså blev gällande.
Timo Vähämaa var i VN helt öppen med att centralen helst inte vill ha några förturer alls. Men nu "lyssnade man till andra" och kom fram till modellen där hemort plus arbetsresor blir giltig grund för förtur.
I och för sig var det inte vilka "andra" som helst som NTM-centralen lyssnade till. Det var regeringens ministergrupp för förvaltning och regional utveckling, som i slutet av juni i fjol satte ned foten och sade att förtursrätten är viktig och ska finnas kvar. Men Vähämaa gör ingen hemlighet av att den här förtursmodellen ingalunda är slutgiltig, linjen blir striktare i framtiden, internationellt sett är förturerna ett ovanligt fenomen.
Säkert, men det kan ha att göra med att nätet av landsvägsbroar är tätare i till exempel Sverige, där skärgården påminner om vår.

I diskussionen om förturernas vara eller inte vara är det ändå svårt att sätta fingret på vilket det verkliga problemet sist och slutligen är. Om förturskön är längre än den vanliga kön är det väl inget som hindrar förtursåkarna att avstå från sin rätt och ställer sig i den kortare kön i stället?
Och om det är problem i Karlö eller längs Skärgårdsvägen, men inte vid Skåldöfärjan, så är det väl ingen orsak att försämra läget här? Systemet ska väl anpassas enligt behoven, det är inget självändamål att "förenhetliga".
Det har också sagts att bilförare utan förtursrätt helt sonika placerar sig i förturskön, övervakningen är i det närmast obefintlig. Men det problemet försvinner ju inte av att göra det svårare att få rätt till förtur.
Handlar det kanske ändå innerst inne om det som en tidigare trafikchef vid länsstyrelsen (NTM-centralernas föregångare) sade i ÅU: att sommargäster och fritidsboende upplever sig som andra klassens medborgare när skärgårdsborna går före i färjkön?

De här avundsjuka och missunnsamma skärgårdsbesökarna utgör säkert en liten – men kanske högljudd – minoritet. De allra flesta som rör sig i skärgården med öppet sinne inser att de som bor här året om verkligen inte är privilegierade, inte ens för att de får köra förbi färjkön när de är på väg hem en sommarfredag.
Förturerna är ett sätt att underlätta året om-boendet i skärgården, att göra levnadsbetingelserna litet mer jämlika. Garanterad förtur gör bland annat att den som bor på andra sidan ett färjpass kan planera sin tidsanvändning på ett vettigt sätt.

Alternativet till förturer är förstås att bygga broar, eller att bygga ut färjkapaciteten så att det inte blir köer ens under de värsta trafiktopparna. Men det tillåter inte dagens statsfinanser, och knappast morgondagens heller.
Från samhällets synpunkt är det ju utmärkt om systemet med förturer har gjort att allt flera kan tänka sig att vara fast bosatta i skärgården.
Bara de som utgår från att skärgård och annan glesbygd ska vara rekreationsområden och inget annat kan vara av annan åsikt om den saken.