Dimma över kanalen

Premiärminister David Camerons Europatal för tankarna till den klassiska rubriken, som enligt Wikipedia fanns i The Times den 22 oktober 1957.
David Cameron meddelade att Storbritannien vill ha ett nytt grundfördrag för EU, alternativt omförhandla sina medlemsvillkor. Efter det, förutsatt att Camerons konservativa parti vinner parlamentsvalet 2015, ska britterna få säga ja eller nej till fortsatt medlemskap i en folkomröstning.
Men vare sig de konservativa vinner 2015 eller inte är folkomröstningen säker, Labour har inte en chans i valet om man inte håller fast vid den.
Ett nytt EU kan enligt Cameron bättre än dagens union handskas med de stora utmaningarna, eurokrisen, den försvagade konkurrenskraften och det demokratiska underskottet, där EU:s institutioner fjärmas från invånarna.

Innan David Cameron höll sitt linjetal jämfördes det med två viktiga utläggningar om Storbritanniens relationer till Europa, Winston Churchills tal i Zürich 1946 och Margaret Thatchers tal i Brügge 1988.
Skillnaden är himmelsvid. Visserligen deklarerade Cameron att han inte vill isolera Storbritannien, och att han vill att landet är kvar i EU. Men hela talet kretsade kring Storbritanniens nationella intressen, visionerna om EU:s framtid lyste med sin frånvaro. Churchill talade om ett Europas förenta stater, och Thatcher, som visserligen var mycket kritisk mot det dåvarande EEC, deklarerade ändå att Storbritanniens plats är i hjärtat av Europa.
David Cameron sade att om inte EU spelar enligt brittiska regler så tänker Storbritannien inte vara med längre.

Det var ingen europeisk visionär som talade i London, det var en partiledare som sade det som en alltmer EU-kritisk opinion ville höra.
I förbifarten strök han den europeiska EU-skepticismen medhårs då han sade att folk blir alltmer frustrerade över att besluten fattas allt längre borta från dem, "vi ser det på gatorna i Aten, vi börjar se det i parlamenten i Berlin, Helsingfors och Haag."
Att nämna Aten var ren populism. Demonstrationerna riktar sig mot de stränga sparåtgärderna som är ett villkor för att de andra euroländerna ska rädda Grekland från den skuldkris som landets folkvalda politiker har åstadkommit.
Storbritanniens bidrag till hanteringen av skuldkrisen har bestått i olika variationer på temat fel släckt.

Reaktionerna hos de andra EU-länderna är frostiga. Britterna har redan många privilegier, landet hör inte till Schengensamarbetet och använder inte euron, dessutom får Storbritannien fortfarande den kännbara rabatt på medlemsavgiften som Margaret Thatcher pressade fram. Den kostar till exempel Finland 87 miljoner euro per år.
Det är uteslutet att EU nu skulle gå in i en ny mödosam grundfördragsprocess. Lika osannolikt är det att Storbritannien kan få igenom ytterligare undantag från de gemensamt överenskomna avtalen. Det skulle öppna dörrarna för likadana förhandlingar med alla länder som känner sig obekväma med någon del av medlemskapet, och göra EU ännu oförmögnare att ta itu med de problem som David Cameron helt riktigt pekade på.

Därför har Tysklands förre utrikesminister Joschka Fischer tyvärr rätt när han i en artikel i gårdagens Dagens Nyheter skriver att den europeiska kedjan högst sannolikt brister, inte i den svagaste länken Grekland, utan i den mest irrationella, Storbritannien.
Det verkar som om dimman över kanalen gör att Storbritanniens ledare inte kan se vart den valda kursen för honom.
EU blir svagare och fattigare utan Storbritannien. Och David Cameron kan gå till historien som den premiärminister som isolerade landet från dess viktigaste marknadsområde och närmaste allierade.
Nu står hoppet till att britterna när de väl går till valurnorna är klokare och mognare än de politiker som med berått mod kastar in både sitt land och EU i en kris som båda borde förskonas från.
Om Storbritannien verkligen ser ut att vara på väg ut ur EU kan det dessutom leda till att den skotska självständighetsrörelsen får ökat understöd, kanske till och med så mycket att en majoritet säger ja till självständighet i folkomröstningen som planeras till hösten 2014. David Cameron har startat en utveckling som han inte kommer att ha kontroll över.