Inte fullt så dystert

Skuldsättningen ska minska och underskottet i statsfinanserna pressas under en procent av BNP. Regeringen har beslutat om ett anpassningsprogram som är värt 4,6 miljarder euro, det består till hälften av utgiftsminskningar och till hälften av skattehöjningar. Hittills har tyngdpunkten i balanseringen legat på skattehöjningar, tyngdpunkten i nedskärningarna har lagts på åren 2014 och 2015.
När regeringsprogrammet skrevs kalkylerade partierna litet lättsinnigt med att den ekonomiska tillväxten ger rejäl draghjälp. Men så blev det inte, Finland och hela EU befinner sig i recession. Bedömare tror att bottnen är nådd, men de är också tämligen övertygade om att återhämtningen blir långsam. Förutsättningen är också att skuldkrisen verkligen är under kontroll och inte flammar upp på nytt.
Allt det har gjort att regeringen måste strama åt ekonomin med upp emot en miljard mera än planerat, för att kunna hålla fast vid utfästelserna i regeringsprogrammet.

Debatten har en pessimistisk grundton. Finland framställs som ett land på ruinens brant, där alternativen antingen är dåliga eller ännu sämre. Finland har tappat terräng på exportmarknaderna, vi arbetar för litet men får alldeles för mycket betalt, de unga kommer alltför sent ut på arbetsmarknaden, och de äldre vill komma bort därifrån så fort som möjligt.
Den allmänna svartmålningen skapar en känsla av att Finland är på god väg att drabbas av en likadan katastrof som i början av 1990-talet, och efter det väntar Greklands öde.
Men så illa är det ju inte.

I måndags meddelade kreditklassificeringsinstitutet Standard & Poor's att man håller kvar Finland i den högsta klassen AAA, S & P ändrade dessutom sin långsiktsbedömning från negativ till stabil. Bland euroländerna är det bara Tyskland, Nederländerna och Luxemburg som har lika hög kreditranking.
Kreditklassningen har fått en överdrivet stor roll i debatten, men den är i alla fall en bekräftelse på att den offentliga ekonomin är så välskött att det är praktiskt taget riskfritt att låna pengar åt Finland.
Problemen kan lösas utan att man trycker på panikknappen.

Bilden av exportutvecklingen är inte heller svartvit. I fjol ökade exporten till länder utanför EU med tio procent, och mot slutet av året kunde man se en liten tillväxt i exportföretagens orderstock. Nordeas chefsekonom Roger Wessman konstaterade i går att den finländska exporten dessutom håller på att bli mera tjänsteinriktad, därför blir förädlingsgraden högre. Det handlar till exempel om att exportera tjänster när finländsk servicepersonal åker i väg för att serva en maskin som tidigare har sålts av ett finländskt exportföretag.
Wessman påstår inte att den ekonomiska krisen är över, men generellt är situationen mycket bättre nu än för ett år sedan.

Näringslivets forskningsinstitut Etla gav i onsdags regeringen sin vägkost inför halvtidsgenomgången. Etlas recept för att förbättra konkurrenskraften och balansera ekonomin är en upprepning av de teser som de senaste månaderna har trummats ut från industrin och arbetsgivarna: inga löneförhöjningar, sänkt skatt för företagen, vilket ska betalas genom högre indirekta skatter och högre fastighetsskatter.
Etla vill också höja den allmänna pensionsåldern till 65 år, den som vill skulle fortfarande få gå vid 63, men betalar för det genom att pensionen blir 15 procent lägre.
Men det finns andra sätt att hålla finländarna längre i arbetslivet, det visar företaget Berner, med över 500 anställda, som på tisdagen fick Finlands arbetslivspris för just den saken. Genom att skräddarsy program för de äldre arbetstagarna, där det också ingår morötter, har man lyckats höja den genomsnittliga pensioneringsåldern till 63,6 år.
I mitten av februari ska arbetsmarknadsorganisationerna berätta hur de vill få finländarna att jobba längre.
Arbetslivspriset visar att man inte behöver vara så fixerad vid åldersgränserna, med rätt attityd går det att göra en hel del också med dagens regelverk.