Nygräddad EU-bulle

 Rapporter från den europeiska revisionsdomstolen erbjuder ett rikt material. En fransk sockerproducent fick 58 miljoner euro i EU-stöd för att upphöra med produktionen, samtidigt som samma producent sökte, och fick, 13 miljoner från en annan EU-fond för att öka kapaciteten.
När den grekiska krisen (senast?) var akut ägnade många tyska medier sig åt undersökande journalistisk och hittade talrika exempel på kreativ bokföring när det gällde att redovisa för olika EU-stöd.
Det förekommer också en hel folklore som kretsar kring verklighetsfrämmande och stolliga EU-direktiv och vansinniga men generösa projektstöd.

Allt hör förstås inte till myternas värld, medan lågenergilampan under mödosamt gäspande långsamt arbetar sig fram mot ett svagt ledljus är det säkert många som tycker att EU kunde ha hållit tassarna borta från de billiga och ljusstarka glödlamporna.
EU framhärdar också med att tvinga medborgarna att ställa om klockan två gånger per år, trots att en av EU:s egna undersökningar av fördelarna med sommartid inte resulterade i annat än att folkhälsan förbättrades eftersom det gick att cykla en timme längre i dagsljus i någon av de baltiska staterna.

I Storbritannien, vars framtid som EU-medlem blir allt mer osäker, är det speciellt populärt att hitta exempel på EU-slöseri, vanligen formulerat som "se vad Bryssel gör med våra skattepengar". Kritikerna glömmer gärna att det rika Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher genom hot och utpressning tvingade till sig en rejäl rabatt på medlemsavgiften. Storbritannien går också nu i spetsen för alla försök att höja EU:s budget.

Det senaste provet på brittisk upprördhet har en direkt koppling till Finland. Den konservative politikern Martin Callahan har satt tänderna i projektet Grandma's Design, som får 200 000 euro av EU:s kulturorgan Eacea. Vansinniga försök att få alla att vifta med en europeiska flaggan, ett enda stort slöseri, dundrar Callahan i Daily Mail.
Mormorsprojektet går ut på att kvinnor i Finland, Italien, Belgien, Nederländerna och Turkiet tillreder traditionella bakverk, mormödrarna och deras recept presenteras på video på projektets hemsida.
Liisa Raijas från Ruokolax bakar till exempel karelska piroger enligt sin gammelmormors recept, och Silvana från Kalabrien bakar en paj med mandel, valnötter och russin.

I motsats till vad Martin Callahan påstår handlar det inte alls om att få alla att vifta med en europeiska flagga. Tvärtom. Den sympatiska hemsidan fungerar precis som EU i sina bästa stunder förväntas göra: öppnar ett fönster in till vanliga människors vardagsliv i olika delar av vår världsdel.
De knådande och kavlande damerna i sina trivsamma kök som delar med sig av sina nedärvda recept är så långt man kan komma från Bryssels glas- och stålblänkande förvaltningskvarter, och från den pompösa men innehållslösa toppmötesjargongen.
Om det har kostat EU 200 000 euro att få europatanken att dofta nygräddad bulle så är det välplacerade pengar.