Exempel för vem då?

Regeringen var faktiskt först ute, den beslöt redan när den tillträdde i juni 2011 att sänka ministrarnas arvoden med fem procent.
President Sauli Niinistö sade i nyårstalet att girigheten har ökat, och att de knappa tiderna  kräver att var och tänker efter om man kan avstå från någon av sina förmåner.
Veckan innan talet sändes hade han bett statsrådet sänka presidentens arvode till 2006-års nivå, 126 000 skattefria euro per år mot 160 000 i dag.
Riksdagens talman Eero Heinäluoma (SDP) som har näsa för de politiska vindarna, meddelade då i sin blogg att han anser att det är självklart att riksdagen följer regeringens och presidentens exempel. Hur mycket lagstiftarna är beredda att avstå från preciserar han inte.
Det är väl bara en tidsfråga innan också kommunpolitikerna känner sig tvungna att gå samma väg.

I princip har politikerna förstås rätt. Kräver man uppoffringar av andra måste man själv också offra någonting. 
Den enkla sanningen hade inte gått upp för statens flygbolag Finnair, vars högsta ledning ägnade stor möda åt att på de mest uppfinningsrika sätt trygga sina egna förmåner (till exempel bonus för att man stannar kvar i företaget, eller bonus för att man inte hann få bonus på sitt förra jobb), samtidigt som de anställda hotades med uppsägningar och sänkta löner. 
Statsföretaget Fortums vd gjorde ett så bra arbete år 2011 att hans arbetsgivare belönade honom med 46,9 procent högre lön. Den allmänna löneförhöjningen låg väl kring 2 procent.
Men om presidentens, regeringens och snart också riksdagens exempel smittar kan vi alltså vänta oss att de högsta företagsledarnas inkomstutveckling börjar med minustecken när årets skatteuppgifter så småningom blir offentliga.

Semantiken i nedskärningsbudskapen, där man talar om att avstå från förmåner, är intressant. Politikerna sätter likhetstecken mellan förmåner och löner, trots att lönen är det överenskomna vederlaget för en bestämd prestation.
Lönesänkningsrallyt betyder att politikerna reagerar som den nye arbetsgivarbasen, EK:s styrelseordförande Ilpo Kokkila vill, de sänker lönerna, och hoppas att exemplet ska sporra. På samma linje var EK:s vd Jyri Häkämies, som krävde längre arbetstid för samma lön, och överdirektör Juhana Vartiainen, som tyckte att äldre arbetstagare inte är värda samma lön som de yngre.
Industrin och arbetsgivarna och politikerna står i samma front. Förväntas medborgarna rätta in sig i ledet, och tacka ja när arbetsgivarna säger att alla måste jobba lika mycket eller helst litet mera, men för lägre lön?
Politikerna har ju redan beskurit medborgarnas förmåner genom olika skattebeslut, som både syns på lönekontot och märks varje gång någonting ska betalas. 
Men är försämrad köpkraft rätt sätt att mota den ekonomiska nedgången?

Det tror inte arbetsminister Lauri Ihalainen, (SDP), som väl har större erfarenhet av den finländska arbetsmarknaden än vad Niininstö, Kokkila, Häkämies och Vartiainen ens tillsammans kan skrapa ihop.
Ihalainen tycker att det är fel att skrämma upp medborgarna med längre arbetstid och sänkta löner, när hela den ekonomiska tillväxten bygger på inhemsk efterfrågan.
Och talar man i termer av budgetunderskott och upplåning i mångmiljardklassen har politikernas arvoden ingen som helst betydelse.

Däremot borde politikerna tänka över vilka signaler de ger vid sidan av att visa sin allmänna offervilja.
Om politikerna är de första att signalera att de nog kan tänka sig att sänka sina arvoden så ligger det inte långt från att uppfatta det som en bekräftelse på vulgärargumenten om att politiker över lag är överbetalda.
Men att ta ansvar för samhället, och be om väljarnas mandat vart fjärde år är ett värv som förtjänar uppskattning, också ekonomisk. Kunniga och kompetenta politiker både i riksdagen och i kommunerna är en förutsättning för att samhället ska utvecklas, och då måste man också kunna stå för att arbetet är värt en rejäl ersättning.
Däremot kan man gott göra slut på de skattefria förmånerna.