Legitimerad ojämlikhet

Skogsförädlings,- stål- och it-klustren skulle för länge sedan ha ersatts av nya, produktiva och expanderande näringsgrenar, med stenhård efterfrågan på den globala marknaden.
Längre veckoarbetstid för samma lön, slopade söckenhelger och Pekkanendagar, ingen lön för den första sjukdagen, högre pensionsålder, kortare vårdledigheter, och nu senast en brandfackla från Juhana Vartiainen, överdirektör för Statens ekonomiska forskningsinstitut Vatt: lägre lön för företagens äldsta anställda, de går ju ändå bara och tänker på pensioneringen.
Till dem som kräver färre lediga dagar sällade sig också SFP:s Astrid Thors i måndagens budgetdiskussion i riksdagen, där hon frågade om "vi har råd med alla överflödiga lediga dagar".
Eftersom hon ställde frågan i SFP:s gruppanförande vore det förstås intressant att veta vilka lediga dagar Svenska folkpartiet vill bli av med. Annandag jul? Eller kanske första maj?

Juhana Vartiainen lyckades med konststycket att i samma intervju kräva både sänkt lön för äldre arbetstagare och höjd pensionsålder. Enligt hans resonemang kunde högre pensionsålder vara en piska som gör att arbetstagaren håller sin arbetsförmåga och sin yrkeskunskap i toppskick och på det sättet blir intressantare för arbetsgivaren.
Vartiainens uppdrag är att anlägga ett makroekonomiskt perspektiv på samhället. I det perspektivet ser man bara variabler, men inga människor. Arbetstagaren är en produktionsfaktor vars effektivitet och värde mäts i euro och cent.
Att en anställd är intresserad av sitt jobb och vill utföra det så bra som möjligt ryms inte i det här resonemanget. Här är arbetsförmågan direkt korrelerad till födelsedatum.
Den här attityden, som Vartiainen ingalunda är ensam om, är säkert en viktig orsak till att många finländare vill bort från arbetslivet så fort det bara är möjligt.

En annan orsak är de dubbla budskapen från näringslivet.
Det går knappast en vecka utan att någon kräver att pensionsåldern måste höjas. Statsministern krävde det nyss, och i Astrid Thors gruppanförande sällade sig SFP till kören.
Men när det blir ekonomiskt kärva tider är budskapet rakt motsatt: då är det de äldre arbetstagarna som i första hand sållas bort när kostnaderna måste ned. Och personer som passerat 45 är inte sällan automatiskt utdefinierade vid rekryteringar.
Här ger Vartiainens modell en annan utväg: håll kvar 60- (50?)-plussarna, men ge dem en rejäl lönesänkning.
Att sänkt lön under de sista arbetsåren leder till lägre pension, och följaktligen också till mindre kapacitet att själv köpa de välfärdstjänster som samhället i framtiden inte har råd att erbjuda, faller utanför resonemanget.
Bilden är förstås inte helt svartvit, visserligen har de äldsta arbetstagarna svårt att få nya jobb, men deras försörjning är ändå tryggad via pensionen.

Alla övertygas inte av Vartiainens resonemang om korrelationen mellan högre ålder och minskad produktivitet. Forskningsdirektören Rita Asplund på Näringslivets forskningscentral Etla säger att faktaunderlaget är osäkert.
Dessutom är produktivitet svårt att mäta, hur avgör man till exempel om en äldre eller en yngre läkare, vårdare eller lärare är mera eller mindre produktiv?
Vartiainen preciserar i en intervju för Yle att man måste kunna prata om svagare löneutveckling om jobbet är hotat.
Men det är ju inte alls samma sak som att säga att äldre ska ha sänkt lön. Att skjuta upp avtalsenliga löneförhöjningar, slopa semesterpengar eller ta till permitteringar är helt vedertagna löne- och kostnadssänkningsinstrument.
Skillnaden är att de gäller hela organisationen, inte bara en bestämd ålderskategori.

Med sitt utspel legitimerar Vartianen en diskussion där ökad ojämlikhet i arbetslivet är ett rumsrent inslag. Och vare sig han avser det eller inte underblåser han åldersrasismen.
Den finns ju redan inbyggd i diskussionen om de offentliga utgifterna där äldre aldrig ses som annat än kostnadsposter.