EK tog initiativet

Den nye vd:n Jyri Häkämies har på nolltid bytt skepnad från minister i en bredbasig regering till högste lobbare för näringslivet och storindustrin. Häkämies tog genast avstånd från planerna på att i någon form fortsätta det nuvarande ramavtalet för arbetsmarknaden, EK vill ha branschvisa avtal, och allra helst vill man att så mycket som möjligt ska avtalas på företagsnivån.
EK har också en klar analys av orsakerna till den ekonomiska krisen: kostnadsnivån, framför allt löneutvecklingen, är för hög i Finland. De löneförhöjningar som ingår i ramavtalet blir alltför dyra, EK:s likaledes nye styrelseordförande Ilpo Kokkila sade nyss att lönerna snarare borde sänkas än höjas – väl medveten om att det är näst intill omöjligt.

Jyri Häkämies fortsatte sin offensiv i tisdags, då EK presenterade en utredning, gjord av Näringslivets delegation EVA, som visar att finländarna har den kortaste arbetsveckan i Europa, 36 timmar. EVA laborerar med begreppet arbetstimmar under hela yrkeslivet, och kommer till att finländarna nu arbetar kring 70 000 timmar. Men den som började jobba år 1960 och gick i pension år 2000 arbetade 4 600 timmar mera.
Med de här uträkningarna vill EK visa att det inte räcker med att höja pensionsåldern, också det ett av arbetsgivarnas tunga krav, det gäller också att öka antalet arbetstimmar. Jyri Häkämies föreslår att arbetstiden förlängs med två timmar per vecka. Man kunde också slopa några söckenhelger eller så kallade Pekkanendagar – för dem som har sådana.
Förlängd arbetstid med samma lön innebär ju en lönesänkning, det är ett annat sätt att förpacka Ilpo Kokkilas tanke.

Antalet arbetstimmar är ett ganska grovt instrument när det gäller att mäta konkurrenskraften.
Är de finländska varorna för dyra, eller är de ointressanta? Nokias kollaps på smarttelefonmarknaden berodde inte på att apparaterna kostade för mycket, däremot hade Nokia förlorat förmågan att avläsa sin marknad.
Ett mera närliggande exempel: cykeltillverkaren Helkama i Hangö tog hem tillverkningen av Jopo-modellen från Asien för att det totalekonomiskt sett blev lönsammare, trots finländsk kostnadsnivå.
Statistiken visar ofta det man vill att den ska visa.
Statistikcentralen gav tidigare i höst ut en undersökning som också visade att finländarna har Europas kortaste arbetstid – men bara om man mäter arbetstiden för löntagare i heldagsjobb. Tar man med deltidsarbetet placerar Finland sig någonstans mitt i raden.

En utredning som baserar sig på OECD:s siffror för 2008 och framtagen för EU-kommissionen ger vid handen att finländarna inte alls har den kortaste arbetstiden i Europa. Enligt den jobbade finländarna 1 728 timmar per år, men holländarna bara 1 389 timmar. Grekerna hade den längsta arbetstiden, men det har inte gjort vare sig företagen, samhället eller invånarna rikare.
I Finland var arbetstiden längre än bland annat i Storbritannien, Spanien, Sverige, Danmark, Frankrike och Tyskland.
Om näringslivet skjuter in sig på hur mycket kortare tid man jobbar nu jämfört med 1960- eller 1970-talet glömmer man att produktiviteten, det arbetstagaren producerar per arbetstimme, har ökat radikalt.
Och den ökade fritiden ger utrymme för ökad konsumtion, vilket gynnar näringslivet och höjer Finlands BNP.
Arbetstidsförkortningarna är ju också en följd av överenskommelser och avtal, där arbetsgivarparten inte sällan har köpt lägre lönelyft med kortare arbetstid.

EK:s offensiv har höjt krisstämningen, men samtidigt har den fått fackorganisationerna att förskansa sig bakom murar av nej. Men att förbereda de kommande arbetsmarknadsförhandlingarna genom att angripa fackens känsligaste punkter, löner och arbetstid, är inte rätt sätt att skapa den samsyn som behövs för att lyfta Finland ur recessionen.
EK måste räkna med att provokationerna kan leda till att facket blir mera konfrontationsinriktat när avtalen löper ut. Men då kanske konjunkturerna har vänt, och strejker och oroligheter är det sista som exportföretagen behöver.