Alla ska betala för Yle

Det säger han i en intervju för Hufvudstadsbladet.
Lauri Kivinen är förberedd på kritik när den gamla, hushållsbaserade tv-avgiften försvinner och ersätts av en skatt på 0,68 procent för varje finländare som förtjänar mera än cirka 7 350 euro per år.
Alla betalar, oberoende av om man har tv, lyssnar på Yles radiosändningar eller använder Yles internettjänster.
Lauri Kivinen framhåller nu att bolaget måste bli tydligare när det gäller att visa vad man får för skatten, de som tycker att de inte behöver Yle ska övertygas om att "alla" använder Yles tjänster.

Ambitionen att vara alla finländares viktigaste informationsmedium i alla distributionskanaler avspeglar sig i vd;ns retorik, medier som finansierar sin verksamhet på den öppna och hårt konkurrensutsatta marknaden avfärdas som "kommersiella spelare".
Den här attityden präglar Yle, och de politiker som förväntas utgöra Yles parlamentariska förankring men som oftast spelar rollen av Yles representanter i riksdagen.   Yle och dess public service framställs som om den skulle vara på en etiskt högre nivå än det som de "kommersiella spelarna" ägnar sig åt.
Att det bland dem finns starka opinionsbildare som har utgjort en viktig del av det finländska identitetsskapandet och den finländska politiska och kulturella offentligheten långt innan Yle över huvud taget fanns till verkar inte finnas inom Yleledningens synfält.

För att förverkliga ambitionen att nå den svårflörtade gruppen 20 – 35-åringar går Yle in för samma strategier som andra mediebolag. Det nuvarande tv-utbudet, stilen och innehållet når dem inte, webben är nyckeln till deras medieanvändning.
För de medieföretag som har den tryckta tidningen som sitt huvudsakliga medium är den stora utmaningen att få ekonomisk lönsamhet i det som produceras på nätet. Utmaningen är desto större eftersom nätet har vuxit fram och rotat sig som en gratisservice. Men som Lauri Kivinen säger, ingen journalistik är gratis.
Men Yles sätt att ta betalt skiljer sig från de andras, Yleskatten garanterar bolaget en halv miljard euro per år, och i motsats till de flesta andra budgetanslag är summan dessutom indexbunden så att den stiger i takt med prisutvecklingen. Det gör inte barnbidragen, eller vårdanslagen.
Framför allt i den finlandssvenska medievärlden gör Yles starka närvaro på webben det mycket svårt för de inte alltför resursstarka mediebolagen att ta betalt för sitt webbinnehåll.

Det svenska innehållet i Yle finns kvar, det är en självklarhet för Lauri Kivinen. Men han vill se ett närmare samarbete mellan finskt och svenskt.
Han tycks nu ha samma uppfattning som de som kritiserade planerna på en finlandssvensk kanal. Yle Fem är för lätt att undvika, kanalen har blivit ett slags reservat. Nu talar Kivinen om att lyfta fram enskilda program som skulle visas i finska kanaler. Det är ett led i Yles nya tvåspråkighetsstrategi, fokuseringen på Svenskfinland tonas ned till förmån för starkare närvaro i hela Finland.
Samtidigt fortsätter man att leta synergieffekter, bland annat ska alla Yles nyhetssändningar sändas från samma studio och ha samma visuella framtoning.
Det sker en strömlinjeformning, som förhoppningsvis inte innebär att "Yle Nyheter TV-Nytt" blir "samma på svenska".

Lauri Kivinen har rätt i att Yle måste kunna visa och motivera hur man använder femhundra skattemiljoner varje år. Därför är det ännu angelägnare än tidigare att Yle, eller snarare, Yles uppdragsgivare, definierar innehållet i och gränserna för det diffusa begreppet "public service".
Yle kan och ska ha en hög ambitionsnivå och en bred täckning, och självklart ska Yle finnas i alla distributionskanaler.
Men ett mångsidigt informationsutbud från olika källor är en förutsättning för demokratin.
Därför kan man inte blunda för problemen då en skattefinansierad aktör opererar på samma marknad som privata företag som lever enligt helt andra ekonomiska förutsättningar, Yle må tycka att det bara handlar om "kommersiella spelare".
Det här problemet valde riksdagen att ignorera när den stiftade lagen om Yles skattefinansiering.