Vad de inte säger högt

Beslutet att verkligen sända pengarna till Grekland tas den 13 december.
Men det är en kompromiss som alla kan leva med, och som alla kan förklara på litet olika sätt beroende på de politiska realiteterna i respektive hemland. Kannstöperierna kring beslutets konsekvenser för Finlands del kom genast i gång, prislappen varierade mellan i stort sett ingenting alls och en miljard euro.
Kostnaden blir en miljard om man räknar att stödpaketet innebär en minskning av Greklands skuldbörda med omkring 50 miljarder euro. Då Finlands andel av stödet till Grekland uppgår till 1,8–1,9 procent innebär det i runda slängar en förlust på miljard euro.
Å andra sidan säger en analytiker som Sixten Korkman att ifall stödet gör att Grekland kommer på fötter och kan börja betala sina skulder kostar det ingenting alls för långivarna – den möjligheten måste väl i dagens läge uppfattas som rent hypotetisk.

På kort sikt betyder uppgörelsen att det direkta hotet om statsbankrutt för Grekland har avvärjts.
Frigörandet av den infrusna stödraten innebär vidare att Grekland sitter stadigare i euron. För ett halvt år sedan började "Grexit", finansslang för ett grekiskt utträde ur euron och EU, betraktas som en realitet, nu är bedömningen att Angela Merkel, med det tyska förbundsdagsvalet nästa höst i sikte, inte vill kasta in Europa, och Tyskland, i det kaos som ett "Grexit" leder till. 
Men för grekerna, som blir allt fattigare och hopplösare betyder uppgörelsen ingen reell lättnad, bara en andhämtningspaus som ger landet tid att genomföra ytterligare nedskärningar och åtstramningar.
Visserligen var drivfjädern som nu fick euroländerna att ge klartecken för stödet att Grekland verkligen har levererat en hel del av det landet har lovat. Men ingen tror till exempel att Grekland inom en överskådlig framtid ska kunna skapa ett skattesystem som garanterar att inkomster som ska beskattas också blir det. Och hela tiden växer stödet för det öppet fascistiska och rasistiska partiet Gyllene gryning.

Bakom de invecklade detaljerna i uppgörelsen ser man konturerna av handfasta politiska realiteter, som euroledarna hittills inte har velat tala högt om. 
Stödbeslutet är tudelat, dels gäller det utbetalningen av de 43 miljarderna som har legat på is sedan i somras.
Men den andra delen innebär de facto ett tredje stödpaket, som av politiska anständighetsskäl inte får kallas så. Och det handlar i praktiken om det som man inte heller har velat tala om, nämligen en reell, men inte uttalad, nedskrivning av Greklands skulder med omkring 50 miljarder euro.
Mekanismen är komplicerad. Den består av sänkta räntor på det första lånepaketet från 2010, uppskjutna räntebetalningar och förlängd lånetid, vidare ska centralbankerna betala tillbaka de vinster de gör på grekiska statsobligationer. Och ytterligare får Grekland möjlighet att köpa tillbaka sina egna obligationer till det värde de hade i fredags, 20–30 procent av det nominella värdet.
Grekland lånade alltså hundra euro och skrev ut en skuldsedel, som landet nu köper tillbaka för en tjugolapp. Den som sitter med skuldsedeln står för förlusten.
De här åtgärderna, som var för sig minskar Greklands ekonomiska åtaganden, förväntas sänka den grekiska statsskulden från dagens 180 procent av bnp till 124 procent år 2020 – också det en eftergift, ursprungligen skulle skulden då vara nere i 120 procent.

Men ingen tror att Grekland ska nå en ekonomisk tillväxt som på sju år kan gnaga bort 60 procentenheter av statsskulden.
Alltså blir euroländerna förr eller senare tvungna att ta tag i det obehagliga som de hittills har undvikit: att skriva ned sina tillgodohavanden, det vill säga medge att en betydande andel av de skattepengar som har satsats för att stöda Grekland aldrig kommer tillbaka.

Det inträffar tidigast efter det att Tyskland har fått ny regering efter förbundsdagsvalet i höst. Och de euroländer som går till val efter en sådan åtgärd kan vänta sig att de EU-fientliga krafterna får högeffektiv ny näring, med allt vad det innebär.