Finns det rum för stimulans?

Den ekonomiska nedgången gör att premisserna för regeringsprogrammet inte längre gäller, sade Sailas.
Jyrki Katainens sexpartiregering bildades i juni 2011, efter svåra och långa förhandlingar. Partierna visste att statens ekonomi måste balanseras, men SDP och Samlingspartiet var oeniga om metoderna. Framför allt gällde det om tyngdpunkten skulle läggas på skattehöjningar eller på nedskärningar.
Kompromissen blev att balanseringen sker med lika delar nedskärningar och inkomstökningar. Och för att göra det här lättare lät förhandlarna programmet bygga på en överoptimistisk tillväxtprognos.

Eftersom kommunalskatten stiger i många kommuner försämras hushållens köpkraft. Och då den blygsamma tillväxten på cirka en procent nästan helt bygger på inhemsk efterfrågan betyder sämre köpkraft att recessionen förvärras. Sailas menar att regeringen så fort som möjligt borde granska fundamenten för den ekonomiska politiken, både skattehöjningarna och utgiftsminskningarna.
Men några sådana planer finns inte. Politiken utvärderas någon gång i vår, när mandatperioden har hunnit halvvägs.
Statsminister Jyrki Katainen bedömde i söndags att Finlands ekonomiska problem framför allt beror på eurokrisen och att det snabbaste sättet att lösa dem är att få bukt med finanskrisen. Krisen har bidragit till att eurozonen befinner sig i recession, euroländernas BNP föll under årets tredje kvartal.

Jyrki Katainen har rätt i det avseendet att nedgången har gjort att Finlands export har minskat. Om en lösning av eurokrisen leder till att tillväxten tar fart betyder det ökad efterfrågan också på finländska varor, och den vägen blir det ett uppsving i ekonomin. Men det avhjälper inte de strukturella problemen i Finlands ekonomi, bland annat den ofördelaktiga åldersstrukturen.
Raimo Sailas recept mot den är välkänt, finländarna måste arbeta längre, studierna borde inte dra ut på tiden och pensionsåldern borde höjas.
Men högre pensionsålder hör till det som Socialdemokraterna uteslöt i riksdagsvalskampanjen.

Euroländernas finansministrar gör i dag ett nytt försök att besluta om det fortsatta stödet till Grekland. Grekland väntar på en ny rat av lånepaketet, men långivarna har ännu inte bestämt sig för om Grekland har levat upp till sina åtaganden.
Internationella valutafonden IMF och EU-kommissionen är inte längre helt eniga om riktlinjerna för krishanteringen. IMF har signalerat att Grekland kan behöva ännu en nedskrivning av sina skulder, men det vill EU inte höra talas om eftersom det i så fall handlar om lån som EU-länderna har gett, och att skriva ned dem – det vill säga skänka pengarna åt Grekland – är politiskt omöjligt.
Det enda EU kan tänka sig är att förlänga lånetiden, och den modellen ställer sig också Jyrki Katainen bakom, samtidigt som han betonar att det inte kan bli tal om nya lånepaket.
Nedskärningarna och åtstramningarna i krisländerna har lett till svåra sociala följder, skyhög arbetslöshet och i synnerhet i Grekland en allt skarpare politisk radikalisering och en växande extremhöger. Signalerna från IMF antyder att det kan bli aktuellt med nya element i krishanteringen, och kanske också i den nationella konjunkturpolitiken.

Raimo Sailas vill avstå från nedskärningar och skatteförhöjningar, och han säger rent av att Finlands måttliga skuldsättning gör att man kan överväga en tillfällig ökning av upplåningen för att stimulera ekonomin.
Aktias erfarna chefsekonomist Timo Tyrväinen går på samma linje, han säger att man inte ska demonisera statsskulden, det är klokt att låna för att göra produktiva investeringar som stärker ekonomin på längre sikt.
Däremot är det förödande att prioritera en minskning av statsskulden till varje pris, om det leder till större arbetslöshet då livskraftiga företag går under av konjunkturrelaterade orsaker.
Problemet är förstås att statens ekonomi fortfarande är i obalans efter den stimulanspolitik som bar Finland över den förra lågkonjunkturen.