Skolmat är politik

Det finns en tjusning, en hänförelse förknippad med människans mest fundamentala behov som ofta dominerar statusuppdateringarna på Facebook.
Vi ser också baksidan. Aldrig någonsin tidigare har maten varit föremål för lika hätska diskussioner som i dag, då den åtminstone i vårt land för gemene man är en överflödsvara. Att bjuda gäster på middag kan också vara ett ansträngande projekt, innan man klurat ut vad gästerna kan tänkas äta och inte äta, antingen av hälso- eller rent ideologiska skäl.

Under den senaste månaden har skolmaten ännu en gång stått i fokus i vårt land. I huvudstadsregionen har den undermåliga skolmaten som Fazer Food services dotterbolag levererat väckt reaktioner och synbarligen också åtgärder som man kunna läsa om bland annat i Hbl.
På lokalt plan är det fortsättningsvis maten som gymnasieeleverna i Ekenäs blir serverade på lunchrestaurangen Smakis som figurerat i pressen.
Enligt eleverna (se VN 20.9) har lunchgästerna blivit serverade näringsfattig mat med rätter som endast kan identifieras genom att läsa lunchlistan.
För många av de elever som blivit vana vid Ekenäs högstadiums prisbelönta mat är skillnaden markant, på gränsen till chockartad.

Frågan har tyvärr inte rönt något större intresse bland kandidaterna i kommunalvaket, inte heller bland politikerna under den pågående valperioden. Ändå har man att göra med en angelägen fråga som dagligen berör en stor del av de ungdomar som står i beråd att rösta för första gången.
Ett politiskt engagemang skulle effektivt hjälpa till att konkretisera sambandet mellan abstrakt politik och vardag för de unga och kanske till och med generera en röst på köpet. Hur skattepengarna förvaltas torde också intressera föräldrarna. 
Ett enkelt sätt att avfärda det hela är att kategorisera det som borskämda ungars sedvanliga gnäll. Det vittnar om dålig sakkunskap.
Finland hör i dag till de få länder som sedan 1948 serverat ett varmt mål mat varje skoldag. Finland hör samtidigt till de länder som legat i topp när det gäller internationella undersökningar beträffande skolprestationer.
Vi har med andra ord ett rikt arv att förvalta som också borde intressera beslutsfattare verksamma på olika nivåer i samhället.

Restaurangkocken Björn Helsing som är projektanställd för Marthaförbundets Operation skolmat uttrycker i HBL (28.9) sin förvånig över att man i vårt land valt att lämna bort matkulturen ur regeringsprogrammet.
Han hänvisar till Sverige där bland andra jordbruksminister Eskil Erlandsson hyser stora visioner för "Matlandet-Svergie-strategin" där också skolmaten ses som en viktig beståndsdel.
Det ironiska är att samtidigt drar konstmuseet MOMa i New York en lans för vår matkultur. Under oktober månad bjuder man på finländsk skolmat och på menyn finns bland annat laxsoppa och rågbröd. Initiativet till lunchevenemanget Back to School: Taste of Finland kommer från konstmuseets kurarator.

Man kan innerligt hoppas att kockarna inte tar modell av huvudstadsregionens skolkök eller Smakis i Ekenäs, utan placerar ribban lite högre. Det gör man också. Det är nämligen gourmetkockar som fått i uppgift att tillreda skolmaten.
Det här är naturligtvis en ekonomisk omöjlighet i våra skolor. Däremot borde det vara ett absolut krav att varje person som har någonting att göra med skolmatsprocessen i vårt land, utgår från samma attityd som en gourmetkock. Attityder är gratis, men direkt kvalitetsförhöjande.
I VN:s matbilaga fanns nyligen en artikel om traditionen kring den karelska pirogen. I sammanhanget framkom det att redan i mitten av 1900-talet lyckades extremt fattiga mödrar erbjuda konstfulla delikatesser för lunchmatsäcken, tillredda av så enkla råvaror som mjöl, potatis och vatten. De kryddades med kärlek, glädje och omtanke i kombination med vetskapen om det ansvarsfulla uppdraget man blivit anförtrodd.
Bra skolmat kan knappast i sig förhindra utslagning och kriminalitet bland ungdomar och höja studiemotivationen. Kanske kan det ändå på något omedvetet plan vara motivationshöjande för en håglös ung människa, när han eller hon mitt i det depressiva novembermörkret klafsar i väg genom snöslasket, att veta att det åtminstone finns någon vuxen någonstans som bryr sig lite grann.
Gärna får den personen finnas i skolköket, ivrigt uppbackad av beslutfattare som insett skolmatens inneboende värde.