Spara eller stimulera?

Det var den stora bazookan som marknaderna hade väntat på.
I det korta perspektiv som nu står till buds är det för tidigt att säga att skottet blev en fullträff, men åtminstone träffade Draghi måltavlan.
I torsdags sålde Spanien femåriga statsobligationer till 4,8 procents ränta, betydligt lägre än i juli då räntan låg på 6,5 procent. Också räntan på de tvååriga obligationerna sjönk. Obligationerna hade god åtgång och avkastningen uppfyllde optimistiska förväntningar.

Reaktionerna på ECB:s åtgärder syns också i de färska prognoserna från olika ekonomiska konjunkturbedömare. Pellervos ekonomiska forskningsinstitut PTT:s forskningschef Markus Lahtinen säger att ECB:s insats gör att man nu för första gången kan se en väg ut ur krisen.
Aktias chefsekonom Timo Tyrväinen bedömer att Draghis bazooka gör att risken att förra höstens eurokaos upprepas och att recessionen fördjupas har minskat till 25 procent.
Bnp-siffrorna i de färska prognoserna är samstämmiga. PTT är mest pessimistisk och tror att ekonomin krymper med 0,4 procent. De övriga tror på ett litet plus, mellan 0,3 och 0,5 procent i år. Nästa år blir tillväxten mellan 1,4 och 0,8 procent. Arbetslösheten stannar i år under 7 procent men ökar nästa år till mellan 8 och 8,5 procent, för att förhoppningsvis minska igen år 2014.
Visserligen är ekonomin i recession, tillväxten är i bästa fall blygsam, men bedömarna är någorlunda överens om att bottnen nås det här året och att konjunkturerna vänder uppåt nästa år. Det blir inga hisnande tillväxtsiffror, det handlar fortfarande om delar av en procentenhet, men riktningen är ändå rätt.
Konjunkturspåmännen är också eniga på en annan punkt. Alla reserverar sig för oväntade eventualiteter. EU måste fortfarande konkretisera och precisera sina krisprogram, och EU måste också skapa trovärdiga spärrar mot en ny finanskris. Och så finns ju alltid Grekland, och Italien med en revanschlysten Silvio Berlusconi.

Den politiskt intressanta frågan är vilken inverkan recessionen får på den ekonomiska politiken. Den lades fast sommaren 2011 i regeringsprogrammet. Tyngdpunkten ligger helt riktigt på en balansering av statsekonomin, sänkta utgifter och minskad upplåning. Programmet innehåller också en rad skattehöjningar, av vilka många redan har verkställts.
Men 2011 trodde man på en positiv utveckling av ekonomin, målet var bland annat att pressa ned arbetslösheten till fem procent.
Men den färska prognosen tyder på att arbetslösheten kan vara mer än tre procentenheter högre än så när regeringen är halvvägs.

Skattehöjningar och budgetnedskärningar minskar köpkraften och gör recessionen djupare, vilket ökar budgetunderskottet, konstaterar Aktias Timo Tyrväinen.
Under finanskrisen 2008-09 föll Finlands bnp med 8,4 procent, men arbetslösheten ökade mycket mindre än vad man kunde ha väntat sig. Det berodde på att företagen hellre permitterade än sade upp eftersom de bedömde att krisen var övergående.
De senaste nyheterna från företagssektorn visar att strategin nu är en annan, samarbetsförhandlingarna inriktas på permanenta personalminskningar, inte på permitteringar.

Om konjunkturprognoserna pekar åt rätt håll blir recessionen inte så svår, men tillväxten blir inte heller särskilt dynamisk. Ska regeringen i det läget hålla fast vid regeringsprogrammets krav på åtstramningar och skattehöjningar, eller ska den ta ett annat grepp och i stället stimulera och stärka den svaga tillväxten, till och med om det betyder högre statsutgifter och måttligt ökad upplåning?
Ett argument mot höjd statsskuld är att det är omoraliskt att låta "våra barn" betala "våra" skulder.
Kanske, men det är också omoraliskt att försämra "våra barns" framtidsutsikter genom att spara sönder och tunna ut fungerande samhällsservice. Det fick Finland handgripligt lära sig under 1990-talsdepressionen.