Sikte på säkerhetsrådet

Förenta Nationernas 67:e generalförsamling har inletts och väcker mer intresse än normalt på finländskt håll. Slutspurten i Finlands 10 år långa kampanj för att bli medlem i FN:s säkerhetsråd 2013-14 har tagit fart i New York och lobbning på högsta nivå pågår.
I förrgår samtalade president Sauli Niinistö med FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, i går stod Finland värd för en tillställning för ökat juridiskt skydd för kvinnor och på kvällen fanns en träff med USA:s president Barack Obama på Niinistös program. I dag håller han Finlands nationella anförande vid generalförsamlingen.
Så här fortsätter det hela veckan och i alla sammanhang, vid alla tänkbara möten för Niinistö givetvis fram Finlands kandidatur för säkerhetsrådet.
Också Niinistös föregångare Tarja Halonen och Martti Ahtisaari ska dra sitt strå till stacken liksom flera ministrar.

Det är fråga om ett långsiktigt arbete som har intensifierats detta år. Utöver alla bilaterala möten med representanter för olika länder där reklam har förts fram kan också Finlands beslut att skicka förstärkningar till FN:s Unifil-trupper i Libanon räknas som ett led i Finlands försök att ge övriga världen en bra bild av Finland.
Totalt två miljoner euro har anslagits för kampanjen och de här pengarna har bland annat använts för att göra det möjligt för utvecklingsländer att skicka deltagare till olika internationella möten. Enskilda satsningar har också gjorts för att bland annat delta i kostnaderna för ett jamaicanskt minnesmärke över slaveriet och för ett fredsuniversitet i Costa Rica. Den här typen av stöd förväntas ge mottagarländernas röst då generalförsamlingen den 18 oktober väljer nya medlemmar av säkerhetsrådet.

Tre länder tävlar om de två tidsbundna platser i säkerhetsrådet som nu ska besättas från Västeuropa och övriga världen. Medtävlarna är Australien och Luxemburg. Australien har en kampanjbudget som är tio gånger större än Finlands, men där råder inte politisk enighet om hela projektet, vilket kan vara en black om foten för australiensarna.
Luxemburg kan för sin del vara en svår motståndare eftersom landet aldrig tidigare har varit medlem av FN:s säkerhetsråd.
För Finland skulle det nu bli tredje gången. Finland satt senast i säkerhetsrådet 1989-90 och första gången tjugo år tidigare. Inte bara världen utan även Finlands position har förändrats rejält sedan senast. Under  tidigare medlemskap var Finland ett neutralt land, men under starkt tryck från Sovjetunionen, med bland annat VSB-pakten om halsen.
Nu hänger det sovjetiska oket inte över Finland men landet är i stället medlem av EU, vilket kräver en viss samordning av utrikespolitiken.

I Finland finns det en total politisk enighet bakom landets strävan – FN har traditionellt stått högt i kurs i vårt land. Det kan ses som ett försök att igen lyfta den finländska självkänslan en aning. Den allmänna politiska uppfattningen är också att det är till nytta för Finland att vara med i internationella fora där beslut fattas.
FN:s säkerhetsråd är utan tvekan ett sådant forum, även om organet inte alltid kommer till skott eller överens om hur svåra konflikter ska tacklas. Oftast är det något eller några av de fem ständiga medlemsländerna som med sitt veto förhindrar rådet från att vidta åtgärder eller komma med en resolution.
Sammansättningen av FN:s säkerhetsråd baserar sig på läget i världen efter andra världskrigets slut med de största segrarmakterna som ständiga, vetoberättigade medlemmar. Kinas aktier har stärkts i och med att landet nu också är en ekonomisk makt att räkna med, medan de övriga (USA, Ryssland, Frankrike, Storbritannien) fortsättningsvis har starka egna intressen att bevaka, vilket påverkar deras röstningsförfarande.

Om alla medlemmar i säkerhetsrådet skulle vara av Finlands kaliber, som inte styrs av starka egna intressesfärer och inte ständigt måste hävda sin auktoritet, skulle organet fungera mycket bättre. Handlingskraften bestäms – eller begränsas – nu av de ständiga medlemmarna. Ett sorgligt exempel just nu är Syrien, där säkerhetsrådet inte lyckas komma överens om åtgärder som kunde stoppa mördandet av oskyldiga människor.
Vilken Finlands insats under två år i säkerhetsrådet kunde bli styrs givetvis av de ständiga medlemmarnas agerande och beror på vilka frågor som kommer upp. Finland kan i bästa fall agera kompromissmakare, men bör bereda sig på besvärliga fall där vi tvingas välja läger och pruta på balansen mellan väst och öst.  Säkerhetsrådet kan blixtinkallas och då bör Finland ha sin åsikt klar omedelbart.