Det gäller framtiden

Hbl knyter an till professor Krister Ståhlbergs förslag för ett knappt år sedan: att Svenskfinland borde indelas i tre kommuner, Österbotten, sydvästra Finland med Pargas, Kimitoön och Västnyland, och Östnyland kring Borgå, resten av Sibbo och Lovisa.
Hbl konstaterar att Ståhlbergs tankar snabbt sköts ned, och att det inte har hörts så mycket om dem sedan dess.
Ganska tyst har det nog varit, i februari i år, när regeringens kommunreformsplaner presenterades och debatterades vid en serie regionala stormöten värmde han upp tanken igen, nu med fokus på läget i sydväst. Idén väckte lika litet genklang som vid den tidigare lanseringen. I Raseborg konstaterade både stadsdirektör Mårten Johansson och SDP:s Lauri Metsämäki att det inte finns någon politisk uppbackning för idén.
Då skrev VN på ledarplats att när en så omfattande kommunreform som den som nu finns på bordet planeras så måste man kunna tänka utanför de invanda mönstren.

Med fem veckor kvar till kommunalvalet kan man konstatera att den förhoppningen körde stadigt på grund. I Västnyland är kommunreformen just nu en icke-fråga. Ingen Raseborgspolitiker säger någonting om en samgång med Hangö. I Hangö är det inte lika tyst, där säger politikerna åtminstone att en fusion med Raseborg är utesluten.
Österöver sörjer SFP-arna över det förlorade Porkala. Samtidigt sitter Ingå och Sjundeå var för sig och funderar över var invånarna ska få vård den första januari nästa år.
På andra sidan den gamla länsgränsen är det lika tyst om en eventuell samgång mellan Pargas och Kimitoön.
Men bara för att både Samlingspartiet och SDP just nu tonar ned retoriken om kommunreformen betyder det inte att den skulle ha avskrivits.
Under nästa år, de nya fullmäktigeförsamlingarnas första år, ska alla landets kommuner komma till klarhet över vem de vill diskutera sin framtid med. Tid finns till den första april 2014, efter det drar regeringen sina slutsatser. Kartövningen har redan gjorts, den presenterades i februari i år.

Eftersom en fusion mellan de närliggande kommunerna, som redan är sammanritade i utredningsmaterialet för kommunreformen, inte ens kan diskuteras är det förståeligt att en betydligt större strukturomvandling som inbegriper kommuner som aldrig har samarbetat inte väcker något intresse.
Annat är det just nu i Österbotten.
Där har olika samgångsmodeller tagits emot lika reserverat som i Västnyland, ända tills kommunminister Henna Virkkunen för en dryg vecka sedan tog tag i en idé som tidigare hade kastats fram av Korsholms kommundirektör Rurik Ahlberg: börja stort, utred en kommun Österbotten.
Responsen var inte ett unisont nej, snarare ett försiktigt varför inte?
En utredning kan klarlägga hur servicen i hela landskapet kan ordnas, den behöver inte leda till en enda kommun, sade till exempel Michael Luther, kommunstyrelseordförande i Korsholm, och bestämd motståndare till att Korsholm ger upp sin självständighet.

Tillbaka söderut. Det sydvästra kustområdet är en stark finlandssvensk region, men kan de enskilda kommunerna bära upp den service som förutsätts i kommunreformen?
En sydvästfinländsk kommun skulle kunna ha omkring 65000 invånare, varav cirka 60 procent svenskspråkiga. Det utgör basen för ett starkt svenskspråkigt förvaltningsområde, med en finsk minoritet som är så stark att den inte riskerar att bli överkörd.
Ser man till de finlandssvenska samhällsstrukturerna in på nästa decennium borde den här modellen få en seriös utvärdering. En sådan utredning borde också ta hänsyn till hur den övergripande planeringen och utvecklingsresurserna fördelas mellan de nya stora kommunerna som reformen förväntas leda till.

Kan det sydvästra kustområdet bli en aktör med en egen agenda, eller är det dömt att vara utkanten av regioner vars utvecklingscentra finns någon annanstans? Men att bygga på perifera kommundelar är inte den optimala modellen om man vill trygga svenskans framtid som ett levande offentligt språk i Finland.