En ovanligt bra dag

Den tyska författningsdomstolen godkände Tysklands medverkan i ESM-fonden, ett av instrumenten som ska avhjälpa eurokrisen. Samtidigt presenterade EU-kommissionen sitt förslag för tuffare bankövervakning för att förhindra att liknande kriser uppstår. 
Kommissionens ordförande José Manuel Barroso höll ett tal där han drog upp sina riktlinjer för EU:s framtid. I talet vågade Barroso använda det tabubelagda ordet federation – visserligen konkretiserat i det motsägelsefulla begreppet "federation av nationalstater". 
Läxan av två års eurokris börjar växa fram: den gemensamma valutan överlever inte utan ett djupare politiskt samarbete. Barroso medgav att det här kräver ett nytt grundfördrag. Att ändra EU:s grundfördrag är ett långvarigt och mödosamt projekt, kantat av bakslag och motgångar.
Men någonstans måste arbetet börja, och då de nuvarande reglerna och institutionerna har visat sin oförmåga att lösa en kris som skakar unionen i dess grundvalar är det tid att börja tänka fram alternativen.

Tysklands klartecken innebär att stabilitetsmekanismen ESM kan blir operativ redan i oktober. Fonden får ett kapital på 700 miljarder euro, kapitalet samlas in av medlemsländerna. Finland betalar 1,44 miljarder, Finlands andel ges i en enda rat, det var ett av villkoren för att Finland får garantier för sitt stöd till Grekland.
När ESM blir verklighet kan den Europeiska centralbanken infria sitt löfte att vid behov och utan gräns köpa krisländernas statsobligationer, förutsatt att länderna först förbinder sig till stabilitetsfondens stränga regler.
Då är en viktig del av maskineriet som förväntas stabilisera ekonomin och trycka ned krisländernas räntor på plats.

EU-kommissionen vill göra centralbanken till en övernationell bankinspektion som ska se till att bankerna håller sig till reglerna. Samtidigt vill man bryta det osunda bandet mellan banker och stater, där bankerna placerar i statspapper samtidigt som staten garanterar bankerna. Den här symbiosen är en del av orsakerna till finanskrisen.
Övervakningen är ett steg på vägen mot en europeisk bankunion där bankerna har ett kollektivt ansvar för varandra. Hur det ska ske utan att de välskötta bankerna tvingas blöda för att rädda konkursbankerna är en av de svåraste frågorna som ännu måste lösas.

Onsdagen gav inte bara ett konkretare innehåll åt krishanteringsmekanismerna, den bidrog också med politisk vägledning, och det var kanske det viktigaste budskapet. Nederländerna gick till parlamentsval, det femte på tio år. Valet utlystes då det främlings-, islam-, och numera också EU-fientliga frihetspartiet lett av Geert Wilders drog tillbaka sitt stöd för liberalen Mark Ruttes regering. Wilders ville inte vara med om att stöda regeringens ekonomiska anpassningsprogram.
Men holländarna reagerade inte som Wilders hade hoppats. Ruttes högerliberala parti gjorde sitt bästa val någonsin, och de likaledes Europasinnade socialdemokraterna, ledda av den nya stjärnan Diederik Samsom, kom knappt efter. Frihetspartiet förlorade närmare hälften av sina mandat.
Väljarna sade ja till EU och ja till euron, också om det nu krävs ekonomiska åtstramningar.
Beskedet till politikerna sammanfattades av en väljare: Nederländerna behöver en stabil mittenregering som kan hantera den pågående krisen.

Att de nederländska väljarna stöder två euro- och EU-vänliga partier och samtidigt vänder ryggen åt populistpartiet är en signal som har relevans också i Finland, på tröskeln till kommunalvalet.
Holländarna visade att det finns en gräns för populistpartiernas framväxt. De visade också att de stöder EU, mitt under unionens djupaste kris.
Stödet är inte villkorslöst, men budskapet är att det trots allt är bättre att försöka reparera gjutfelen i euron än att låta valutaunionen och hela EU falla sönder.
Samma tendens kan spåras i resultatet av EVA:s mätning av finländarnas attityder till EU i våras: 55 procent är öppet positiva till EU-medlemskapet, andelen är den högsta som EVA någonsin har mätt. Men mätningen visade också att den positiva grundinställningen inte utesluter att man kritiserar bristerna i EU-bygget.
Finländarna resonerar som många andra européer.