Den stora bazookan

När beslutsfattare, tjänstemän, EU-byråkrater, ministrar, och för den delen, kommenterande journalister, svänger sig med de nya begreppen så skapas en bild av att eurokrisen är en angelägenhet för de invigda, något som visserligen berör oss alla, men som ändå är alltför invecklad för gemene man att förstå. Men bakom fikonspråkets blådunster finns en högst konkret verklighet.

I juli försäkrade den europeiska centralbanken ECB:s ordförande Mario "Super-Mario" Draghi att ECB har både makten och viljan att rädda euron. I torsdags var det dags för banken att visa hur man tänker gå till väga, på eurospråk, avfyra den stora bazookan.
Blev det en fullträff, eller blev det som det brukar bli när EU tidigare har försökt ta nacksving på marknadskrafterna: bara en smäll och en massa rök som snabbt skingras i vinden?
Den stora bazookan betyder att ECB tar till så kraftiga åtgärder att den räddhågade och misstänksamma marknaden övertygas, och som motprestation belönar krisländerna med lägre räntor på deras upplåning. Då återställs förtroendet för euron, bankerna vågar låna ut pengar, företagen investerar och anställer, arbetslösheten minskar och konjunkturkurvorna börjar glatt peka uppåt.
Draghis supervapen innebär att ECB är redo att stödköpa krisländernas statspapper i obegränsad skala, för att pressa ned deras ohållbart höga räntor. Samtidigt tar ECB på sig ansvaret för de här lånen.

Steget är inte långt till de omtalade euroobligationerna, – eurobonds – gemensamma statsobligationer där de starka länderna, framför allt Tyskland, tar ansvar för lån till de svaga länderna. Tyskland, och Finland, har motsatt sig euroobligationerna med näbbar och klor.
Det som skiljer det nya stödprogrammet från euroobligationer är att ECB ställer upp strikta villkor för sina köp. Länder som vill få del av stödet måste underkasta sig de hårda villkoren i EU:s kris- och stabiliseringsprogram, i praktiken handlar det om att de ställs under EU:s ekonomiska förmynderskap.
Bryter de mot villkoren upphör ECB:s stöd.
Villkoren var en eftergift för Tyskland, som befarar att stödköpen är liktydigt med att ECB går in och direktfinansierar medlemsländer, "trycker pengar", vilket kan utlösa Tysklands värsta hotbild, okontrollerbar inflation. En av ledamöterna i ECB:s råd röstade nej till stödet, alla vet att nejet kom från Tysklands representant.

De första signalerna från marknaden antyder att det här bazookaskottet träffade. Spaniens ränta är nu den lägsta sedan maj och de italienska räntorna har inte varit så här låga sedan mars. Aktiemarknaderna vände uppåt.
Har den duktige och påhittige rörmokaren Super-Mario räddat euron? Kan vi glömma eurokrisen nu?
Ack nej, dit är det ännu lång väg.
Krishanteringens framgångsmöjligheter avgörs också nu av EU:s stora styrka och stora svaghet: EU är en union av självständiga medlemsstater, det finns ingen överstatlig, federal, regering med myndighet över hela unionen.
ECB kan köpa krisländernas obligationer, men uppfyllandet av de politiska villkoren faller på krisländerna själva. I ett tidigare stödprogram köpte ECB spanska och italienska papper för att tvinga ned räntorna. Men stödköpen upphörde när Italiens dåvarande premiärminister Silvio Berlusconi svek sina löften om ekonomiska reformer.
Nu är Berlusconi ur spel, men det finns stora risker för att han kommer tillbaka i det italienska parlamentsvalet i vår.
Greklands metod att idka basarhandel med sina stödvillkor är välkänd. Och stabiliseringsåtgärderna som EU kräver är över huvud taget så stränga att de kan fälla vilken regering som helst. 

Men om ECB nu lyckas stabilisera det akuta läget, och återskapa ett mått av förtroende så har banken kanske köpt tid för de europeiska ledarna att lägga grunden för en hållbar krishanteringsmekanism.
Som en europeisk ledare som verkade under en kris som var oändligt mycket värre än den här formulerade det: det är inte slutet, inte ens början till slutet, men kanske slutet på början.