Ska Stoltenberg avgå?

Statsministern ledde Norge i den svåraste kris som har drabbat landet sedan den tyska ockupationen under andra världskriget, och han väckte respekt över alla politiska gränser.
I måndags kom 22 juli-kommissionens digra rapport om händelserna den 22 juli i fjol. Kommissionens kritik är svidande. Den säger bland annat att bomben vid regeringsbyggnaden hade kunnat förhindras om man hade vidtagit åtgärder som redan var beslutade. Den konstaterar också att polisen hade kunnat vara nästan en halv timme tidigare på Utöya, liv som nu gick förlorade hade kunnat räddas.
Nu läggs ansvaret för försummelserna på den högsta politiska ledningen, ytterst på statsministern. Stortinget kallas till extra session för att höra hur regeringen tänker hantera kritiken. De som skulle skydda landet och folket svek oss, sammanfattade VG, som kräver att Stoltenberg avgår.

22 juli-kommissionens rapport lägger inte fingrarna emellan när det gäller myndigheternas handlande. Rapporten är en katalog över valhänta åtgärder, som tillsammans ledde till att Breiviks terrordåd blev maximalt förödande.
Tullen slog larm om de stora mängderna med konstgödsel som Breivik importerade som råvara för sin bomb. Men säkerhetspolisen reagerade inte, trots att det knappast hade krävts mera än en liten koll för att se om han verkligen använde gödseln på åkrarna.
Gatan vid regeringskansliet borde ha spärrats av för länge sedan – i och för sig hade det ju inte hindrat terroristen från att låta sin bomb explodera i någon annan del av Oslo centrum.
Polisinsatserna var okoordinerade, inget rikslarm gavs, Oslopolisen begärde inte förstärkning från andra distrikt eller av försvaret, polishelikoptern stod på marken. Strax efter bomben fick polisen larm om en man i väktaruniform som betedde sig konstigt, de fick också signalement och registernummer på hans bil. Men uppgifterna nådde aldrig ut på fältet, vilket ledde till att Breivik passerades av flera polispatruller på sin väg mot Utöya.
Polisen utnyttjade inte heller de bästa möjligheterna som stod till buds för att snabbt ta sig ut till ön.

En slutsats av rapporten är att polisen var lika chockad och handlingsförlamad som de vanliga medborgarna. Norge hade naturligtvis beredskapsplaner för den här typen av händelser, och myndigheterna hade säkert övat med olika scenarier.
Men före den 22 juli 2011 verkade en storskalig terrorattack i Norge som någonting helt verklighetsfrämmande, lika overkligt som att en trygg Sverigefärja skulle kunna gå under mitt under en rutinresa, eller för den delen, att någon skulle gå in en skola i Finland och systematiskt skjuta ned alla han möter.

Det är svårt att ta till sig allvaret i ett skräckscenario innan det finns en reell koppling till verkligheten.
Till en viss gräns kan man förstå den norska polisens förvirring, det finns inga rutiner för det totalt oväntade.
Men det är just för sådana situationer det finns en handlingsplan. Och där måste kommunikationerna säkras med annat än gula klisterlappar, och utryckningsrutinerna drillas bättre, så att man inte placerar tolv tungt beväpnade poliser i samma gummibåt.

Men ska Jens Stoltenberg ta det politiska ansvaret – vad det sedan betyder – och avgå? Majoriteten av norrmännen säger nej, i en snabb mätning.
Kommissionen pekar på brister som fanns före 22 juli, regeringen har redan sett till att en hel del av dem har avhjälpts. Förhoppningsvis har också säkerhetspolisen både i Norge och i andra länder insett att den måste ta hoten från de högerextrema rörelserna på mycket större allvar, hur virriga de än ter sig på nätet.
Men det är stortingsval i Norge om ett år, och det är där Jens Stoltenbergs politiska ansvar tas till prövning. Hans insats måste bedömas som en helhet där de eventuella försummelserna före 22 juli vägs mot hans statsmannamässiga ledarskap när krisen var akut. Den bedömningen är de norska väljarnas uppdrag.