Värnplikt på hälft

För en månad sedan ryckte årets andra kontingent in i militären. 14 000 unga inledde då sin tjänstgöring som varar 180, 270 eller 362 dagar. Som bäst pågår ännu grundutbildningen för de nya beväringarna, snart ska de avlägga faneden och så får de veta vilken uppgift de ska utbildas för.

 

Men alla kommer inte så långt i sin tjänstgöring. I fjol avbröt cirka 20 procent av dem som ryckt in sin militärtjänstgöring i hela landet. Årets siffror kommer i månadsskiftet augusti-september men mönstret ser ut att vara detsamma. Vid Nylands brigad i Dragsvik ryckte 785 rekryter in i juli, av dem har nu 90 det vill säga 11 procent avbrutit tjänstgöringen. Antalet som avbryter värnplikten vid brigaden brukar ligga på den nivån.
 
För de unga som gör sin militärtjänstgöring, de flesta är i 20-årsåldern, är det en stor omställning att lära sig alla rutiner, gradbeteckningar och klädkoder. Många kommer direkt från skolbänken, livserfarenheten är ringa och de saknar erfarenhet från arbetslivet. Då kan de första dagarna i det militära vara ganska annorlunda och chockerande från det man varit van vid. Det kan leda till att man avbryter tjänstgöringen då den inte motsvarat förväntningarna. De vanligaste orsakerna till att de unga avbryter är fysiska skador, dålig kondition, övervikt, mentala problem och livssituationer.
Antalet som avbryter tjänstgöringen ligger på en klart högre nivå än de mål som Försvarsmakten ställt upp i sitt åtgärdsprogram. Fysiska skador, dålig kondition, övervikt är problem som relativt lätt kan hanteras. Nästan 40 procent av de som avbryter gör det på grund av psykiska orsaker. Psykiska orsaker omfattar bland annat anpassningsproblem. Lämnas de här problemen oskötta finns stor risk för att de unga marginaliseras.
 
Då Försvarsmakten från och med nästa år börjar förverkliga sitt sparprogram och lägga ner garnisoner innebär det också förändringar. Under åren 2013 och 2014 läggs Norra Karelens brigad i Kontioranta, Kustbataljonen i Kotka, Luftkrigsskolan i Kauhava, Pionjärregementet i Keuru, Hennala garnison i Lahtis och Flygvapnets tekniska skola i Jämsä ner. Eftersom man vid uppbådet tillämpar principen om att de unga ska få tjänstgöra så nära hemorten som möjligt betyder det rimligtvis att flera beväringar än hittills gör sin militärtjänst längre bort från hemorten.
Det här är en sak som bör beaktas vid uppbådet. Redan nu finns det regionala skillnader i hur många som klarar uppbådet framkom det i en artikel i Helsingin Sanomat nyligen. Försvarsmaktens uppbådsstatistik visar att sju av tio unga i Södra Savolax i fjol skickades till militärtjänstgöring medan siffran i Nyland och Kymmenedalen är över åtta.
Andelen unga som är friska nog att inleda sin militärtjänstgöring är på nedgång i hela landet. År 2009 var andelen drygt 78 procent medan den i fjol var 76,6 procent. Försvarsmakten uppger att den minskande andelen beror på att hälsokraven blivit striktare.
 
Nya försvarsministern Carl Haglund (SFP) bekantar sig som bäst med försvarsmaktens rutiner och gör besök på garnisoner. Han har under sin första månad som försvarsminister i olika sammanhang lyft fram problematiken med avbruten värnplikt. Han ser det som angeläget att få bukt med problemet. 
Som ett led för att öka trivseln och få färre beväringar att hoppa av tjänstgörningen utlovar försvarsministern tillgång till trådlöst internet inom nästa år på alla kaserner. Det här ska underlätta för beväringarna att på sin fritid hålla kontakt med sina nära och kära på ett naturligt sätt.
Carl Haglund har också påpekat att det inte enbart är Försvarsmaktens problem att unga i dag har sämre kondition eller mår mentalt sämre. Det är samhälleliga problem och att problemen uppdagas antingen vid uppbådet eller under militärtjänstgöringen gör inte att det är Försvarsmakten ensamt som ska lösa problemen. 
Om Försvarsmakten lyckas upptäcka problemen får de unga inte lämnas vind för våg. Det behövs nätverk mellan Försvarsmakten och samhället, i första hand social- och hälsovården i den egna hemkommunen, som fångar upp den unga och dess problem. På så sätt kan samhället hjälpa den unga in på rätt spår och undvika marginalisering. Den unga ska inte stå ensam och villrådig utanför garnisonsporten.