Draghis marschordning

Förra veckan sade den europeiska centralbanken ECB:s chef Mario Draghi att ECB gör allt vad den kan för att bevara euron, och att bankens resurser nog räcker till. Utspelet skapade förväntningar om att centralbanken ska vidta åtgärder som är tillräckligt kraftiga för att övertyga marknaden om att eurokrisen på allvar går mot en lösning.

Men förväntningarna infriades inte, när Draghi mötte pressen efter torsdagens räntemöte hade han inga nya verktyg att visa upp. Däremot krävde han ännu en gång att de politiska ledarna ska ta sitt ansvar. Draghi konstaterade ändå att ECB planerar att köpa krisländernas kortfristiga låneinstrument, men när och hur planerna sätts i verket är oklart.

Ändå är uppfattningen bland många analytiker att Draghi egentligen sade det som förväntades av honom. ECB vill behålla trycket på de politiska beslutsfattarna, centralbankens stöd är inte villkorslöst. Priset som länder som Spanien eller Italien måste betala för att ECB ska gripa in med åtgärder som pressar ned deras lånekostnader från dagens ohållbara nivåer är att länderna genomför verkliga reformer i sin statsekonomi.
Dessutom måste de anhålla om stöd, och vara beredda att godkänna villkoren för det.
Innebörden i Draghis uttalande är att centralbanken inte tänker göra det lättare för politikerna att låta bli att fatta svåra men nödvändiga beslut.

Här står Mario Draghi mot en annan Mario, Italiens premiärminister Mario Monti som under sitt besök i Finland tidigare i veckan deklarerade att Italien inte behöver något stöd, och inte kommer att be om det.
Mario Monti är frustrerad över att finansmarknaden inte noterar att Italien redan har vidtagit en rad åtgärder för att förbättra ekonomin. Bland annat har de offentliga utgifterna skurits ned och pensionsåldern höjts. Men ändå är räntan på Italiens statsskuld fem procentenheter högre än den ränta som Tyskland betalar.
Men samma finansmarknad var döv och blind när Silvio Berlusconi var premiärminister, då hade Italien låga räntor trots Berlusconis brist på ekonomisk – och annan – disciplin.

En orsak till att räntorna på krisländernas lån inte sjunker är att finansmarknadsaktörerna nu på allvar kalkylerar med risken att euron verkligen kollapsar. Den risken garderar de sig för genom att kräva högre räntor.
Därför upprepar Mario Draghi att euron är ett oåterkalleligt projekt.
Finansmarknaden sätter ett pris på spekulationerna om eurons sönderfall. Därför vägrar de ansvariga ministrarna bland annat i Finland att ens låtsas om att det skulle finnas några planer för hur en eventuell kollaps för den gemensamma valutan kan hanteras. När det mångåriga statsministerpartiet Centern nu sätter i gång en egen utredning om för- och nackdelar med euron så finns det säkert marknadsaktörer som ser det som ännu ett tecken på att eurons sönderfall kan bli en realitet.
Skulle de tyska socialdemokraterna, som också är i opposition, göra något liknande skulle finansmarknaden drabbas av total panik. Det skulle ju visa att ett regeringsskifte i Tyskland kan betyda att Tyskland inte längre förbinder sig till den gemensamma valutan. Och det är bara ett drygt år till förbundsdagsvalet i Tyskland.

Marknadens reagerade alltså med besvikelse på ECB-chefens utspel. Men finansmarknaden är alltid besviken. Däremot gav den inflytelserika Financial Times, som vanligen är mycket kritisk till euroländernas krishantering, ett oväntat gott betyg åt Mario Draghi.
Visst finns det fortfarande stor osäkerhet kring innehållet i ECB:s krisåtgärder. Men Draghi lyckades tona ned motsättningen mellan de övriga länderna och Tyskland, samtidigt som han slog fast marschordningen: krishanteringen är i första hand EU:s krisfonders och de demokratiskt valda ledarnas ansvar, ECB agerar helt självständigt.
Centralbanken kan inte lösa de strukturella problemen i den europeiska ekonomin, till exempel EU:s dåliga internationella konkurrenskraft, det är de politiska ledarnas sak, konstaterade FT.
Men deras meritlista är inte särskilt imponerande i det avseendet. Kanske marknadens besvikelse trots allt innehöll en del realism.