Euron i Greklands hand

Men alla sväljer inte katastrofupplägget. Ett antal finländska ekonomiexperter som FNB talade med i går menade att det ändå är mera sannolikt att Grekland stannar kvar än att "grexit", en EU-förkortning för grekiskt utträde, blir verklighet.
Men "grexit" är en realitet som måste beaktas, hur mycket de nationella och internationella finansinstitutionerna än förnekar att de har planer för den eventualiteten.

I Grekland är opinionsmätningar förbjudna två veckor före ett val. Den senaste mätningen är från början av juni och den ger det konservativa Ny demokrati 26 procent, mot 24 procent för vänsterpartiet Syriza. Jämfört med valet i maj har båda stärkt sin ställning, på bekostnad bland annat av socialdemokratiska Pasok, som backar från 13 till 10 procent.
Ny demokrati och Pasok vill hålla fast vid det stränga sparprogrammet som öppnar kranen för EU:s stödmiljarder, som i sin tur är livbojen för den grekiska ekonomin. Om stödet upphör tar Greklands pengar slut inom ett par veckor.

Syriza med sin ledare Alexis Tsipras spelar ett högt spel. Syriza vill skrota sparpaketet, men hålla Grekland kvar i euron.
Tsipras hävdar att de övriga euroländerna bluffar när de varnar för att stödet upphör om Grekland sviker sina löften, han tror att priset för "grexit" är så högt att de övriga euroländerna inte vill betala det.
Alexis Tsipras är dåligt underrättad om de politiska stämningarna i de länder som just nu betalar de grekiska statsanställdas löner. Angela Merkel, som i grekisk vulgärdebatt jämförs med Hitler, (och så undrar grekerna varför de tyska turisterna reser någon annanstans) skulle begå politiskt självmord om hon går med på en överenskommelse där Tyskland betalar ännu mera och Grekland levererar ännu mindre.
Tsipras och andra grekiska ledare verkar tro att Grekland har övertaget i ett spel där den som blinkar först har förlorat. Men då gör de en alltför enkel analys av läget. Greklands motpart är politiker som är beroende av det mandat de har fått av sina väljare. Mandatet ger dem rätt att stöda Grekland för att rädda euron, och den europeiska ekonomin, men det ger inte Grekland en obegränsad tillgång till tyska, franska, eller för den delen, finländska skattepengar.
Men tyvärr har landets politiker inte kunnat eller velat förmedla det här budskapet till sina väljare.

Det politiska systemet i Grekland visade sin oförmåga när man inte lyckade åstadkomma en funktionsduglig regering efter det förra valet i maj, trots allt som stod på spel.
Kompromiss tycks vara ett ord som inte ingår i det politiska språket i Grekland.
Grekerna själva verkar ha en klarare bild av lägets allvar än deras politiker har.
Medborgarna röstar redan med bankkortet, i grekiska bankkretsar talar man om uttag på upp emot 800 miljoner euro per dag under de senaste veckorna. Det förvärrar bankkrisen, men om grekerna räknar med att valet leder till att Grekland lämnar eller tvingas lämna euron är det sund ekonomisk självbevarelsedrift att lyfta sina eurotillgångar så länge det är möjligt. Ingen vill vakna upp en morgon och se tillgångarna på kontot förvandlade till värdelösa drachmer.
Men att omvandla farhågorna till rationellt politiskt beteende och rösta för Ny demokrati eller Pasok kan vara näst intill outhärdligt svårt eftersom de här båda politiska klanerna har styrt Grekland in i det kaos som nu råder.

För att rädda euron – eller åtminstone rädda Greklands fortsatta euromedlemskap – förväntas alltså de grekiska väljarna rösta på partier som i decennier har gynnat sig själva och sina anhängare i en politisk kultur som bygger på systematiskt fiffel och avancerad korruption.
Det är mycket begärt av folk som först upplever att de har blivit lurade av sina politiker, och sedan uppfattar omvärldens stöd som en strypsnara.
Väljer grekerna trots det ett parlament och en regering som håller fast vid landets åtaganden visar de en politisk mognad som landets ledare inte har gjort sig förtjänta av.