Fult och farligt spel av centralbankerna

Penningpolitik Realräntorna sjunker, den kumulerade skulden av hushåll, företag och stat stiger, medan den reala inkomsten av folket och småspararnas kapital i många länder minskar. Dagens konjunktur är således helt byggd på ett skuldfundament. Skulderna är så stora att de antagligen vid nästa recession inte längre kan återbetalas. Samtidigt tar europeiska centralbankens ECB:s ammunition slut, det finns bara lite varm luft kvar.
Det enda som skulle få Europas bankrutta samhälle på fötter är mera arbete. Arbete får man genom ökad konsumtion och den får man genom att öka köpkraften. Den sistnämnda kan endast höjas på fyra sätt; direkthöjning av reallönerna, skattesänkningar, deflation eller ytterligare ökning av skuldsättningen.
Den senaste finanskraschen kom på vissa bankers konto men den kommande kraschen, som blir mycket värre, skapas av ECB med sin ekonomiskt obeprövade politik som går ut på att slänga massvis med billiga pengar över ett redan överskuldsatt samhälle. Det är ansvarslöst för att man på detta sätt endast skapar bubblor som senare spricker. Med andra ord skjuter man problemen framför sig.
ECB och andra centralbanker har den ekonomiska vanföreställningen att en lätt deflation skulle vara farlig och en inflation på 2 procent skulle vara saliggörande. I verkligheten tjänar inflationsmålet endast till att göra människorna fattigare, i synnerhet pensionärerna. Man vill, i paniken, helt enkelt att någon indirekt betalar skulden för de överskuldsatta. Skulderna vill man medvetet inflatera bort på pensionärernas och småspararnas bekostnad genom att samtidigt inflatera bort deras resurser! Vinnarna är då de skuldsatta medan förlorarna är småspararna. Det bildas därför en pensionsbubbla som efter några år spricker.
Fast oljepriset föll med cirka 70 procent och arbetskostnader på grund av rationaliseringar sjunker märker nästan ingen av de lärda att en deflation under nämnda förutsättningar är helt normal och att en inflation skulle vara helt sjuk. En lätt deflation, som man absolut inte vill ha, skulle direkt vara rättningen. Den ökar köpkraften och leder till ökad konsumtion. Ingen köper, som centralbankscheferna tror, mindre eller slutar att köpa mat och svälta ihjäl för att priserna sjunker på grund av en deflation med 1–2 procent per år.
En helt annan sak skulle det vara om bostadspriserna skulle sjunka med 10–20 procent. En sådan deflation kommer dock genom en för generös utlåningspolitik respektive en för hög skuldsättningsgrad som kan bilda en skuldbubbla. Den har ingenting med dagens deflation att göra, som beror helt på de våldsamt sjunkande oljepriserna, som förresten när som helst kan stiga igen. Priserna kan i framtiden också sjunka genom rationaliseringar och digitaliseringar som är bra för konkurrenskraften.
En annan vanföreställning är att man med en lågräntepolitik med minusräntor får fart på ekonomin. Man tror då att mera pengar går till investeringar. Men inget företag investerar bara för de billiga pengarnas skull utan endast om konsumtionen stiger så mycket att produktionen bör ökas. Ökar den inte går de billiga pengarna till aktiemarknaden eller under mattrasan. I stället för dagens lågräntepolitik till ålderdomsfattigdom då pensionerna urholkas och pensionsförsäkringarna så småningom inte längre kan betala det man lovade. Då pensionärerna ökar och realpensionerna respektive köpkraften hela tiden minskar går tillväxten i botten.
Urs Hofer
Ekenäs