Demokrati i försvarsposition
Vi har haft så mycket att fundera på efter det senaste inhemska riksdagsvalet, att det turkiska parlamentsvalet som hölls förra veckan knappast har fått den uppmärksamhet som det förtjänar. Även om det för tillfället är ovanligt intressant att följa med den finländska samhällsdebatten, stod betydligt mera på spel när de över 50 miljoner röstberättigade sade sitt i Turkiet. De valde mellan auktoritärt och demokratiskt styre.
Det turkiska samhället har betraktats som ett uppmuntrande exempel på hur en stabil demokrati kan existera i ett muslimskt land, som dessutom präglas av svåra etniska konflikter. Under de senaste åren har emellertid president Recep Tayyip Erdogan fört demokratin i Turkiet många steg bakåt. Med stöd från sitt eget parti i parlamentet har Erdogan ökat presidentens, alltså sina egna, maktbefogenheter och även använt brutala och våldsamma metoder för att eliminera allt motstånd.
Som auktoritära ledare brukar, verkar också Erdogan lida av ett ödesdigert problem: han förstår inte vad folket egentligen tycker om honom. Annars skulle han knappast ha gjort det senaste parlamentsvalet till en folkomröstning om stöd för sig själv. Det blev nämligen en ordentlig misskalkylering. För första gången sedan 2002 är han nu utan majoritet i parlamentet, när hans parti tappade över en femtedel av sina mandat. Detta betyder, att Erdogan inte längre kan stifta lagar efter egen smak. Det komiska är, att Erdogan gjorde bort sig i ett val, där han enligt turkiska lagar inte får ha någon roll över huvud taget; den turkiska presidenten ska stå utanför partipolitiken och inte alls blanda sig i parlamentsval.
Den stora vinnaren i valet var HDP, partiet som representerar den kurdiska minoriteten. HDP och Erdogan har hittills inte haft mycket vackert att säga om varandra. För Erdogans motståndare är ändå ingenting ännu vunnet. Det finns ingen ny regering och ingen tradition av att bilda koalitionsregeringar över de ideologiska gränser som nu delar de turkiska väljarna. Nu testas den turkiska demokratin på allvar, när det plötsligt inte finns bara en möjlig väg framåt. Nyval skulle inte komma som en stor överraskning och slutresultatet kunde bli en ännu större förlust för Erdogan.
De turkiska väljarna har tagit ställning och valt att inte stöda Erdogans försök att utvidga sin personliga makt över landet. När de ställdes inför ett val, visade väljarna att de vill försvara demokratin. Det är ytterst sällan, som folket ställs emot en ledare, som medvetet försöker avskaffa en demokrati och ännu mera sällan som folket lyckas avvärja det fredligt och utan våld genom ett parlamentsval.
Demokratiska institutioner kan vara besvärliga för auktoritära ledare. De ger folket möjligheten att bestämma. Därför är det förståeligt att Erdogan har jobbat så hårt för att sätta stopp för demokratin i Turkiet. Nu verkar det som att det blev precis tvärtom.
Lauri Rapeli
är docent i statskunskap vid forsknings- och utvecklingsinstitutet Aronia.