Tomma löften
Det finns några klassiska nyårslöften som jag brukar återanvända varje år.
Förutom att jag ska motionera mer, vara trevligare med människor och ge pengar till välgörenhet så brukar jag lova att jag ska läsa fler böcker än året innan.
Och visst går det bra. Varje år läser jag mer än året innan, det är jag säker på. Men räknat i antalet böcker är sanningen inte lika svartvit.
2013 läste jag en bok. Inte fem, inte tjugo, inte tolv. En. I och för sig var den runt 600 sidor tjock och utan bilder, så det kanske väger upp för en del. I alla fall hoppas jag det.
Året efter det, i fjol, skulle då löftet att läsa fler böcker vara enkelt att kamma hem. Och visst, i juni var jag redan gott på väg med en läst bok i bagaget. Men månaderna gick, och med facit i hand blev det inga fler böcker.
Räknat i sidor läste jag runt 80 sidor i en bok 2014. Dessutom gick boken parallellt på engelska och portugisiska, så i praktiken var det 40 sidor. Och väldigt många av de här sidorna var helsidor med bilder.
Men ändå påstår jag att jag läst mer än något år innan. I bagaget ligger tusentals artiklar i tidningar och på nätet. På jobbet har jag svårt att säga hur mycket jag läser, men det är mycket. På kvällen brukar jag också läsa mycket online samtidigt som jag gör andra saker, och slutligen läser jag varje kväll 5-10 artiklar på telefonen före jag lägger mig.
Och jag tror inte jag är den enda, jag tror att jag och generationen jag tillhör i allt större grad lägger böckerna åt sidan. Min bokhylla gapar tom samtidigt som min telefon har slut på utrymme. Böcker, och framför allt innehållet i dem, har inte en lika stor betydelse nu som för bara några år sedan.
Det här är inte en bra sak. Det att läsning långsamt förflyttar sig från tidningar till nätet är en sak, men att kunskapen om böckers dramaturgi, innehåll och budskap plötsligt riskerar försvinna är en helt annan. I värsta fall har vi snart en generation som nog kan läsa, men inte vet hur man läser en text som är längre än en A4.
Jag tycker inte om den här utvecklingen, och det är därför jag försöker bättra på mig år för år, men utan resultat. Kattvideor på nätet och snabba nyheter tar största delen av min tid när jag läser, undantagsvis också längre artiklar. Över 90 procent av mitt läsande utanför jobbet sker på telefonen.
Men det kan också vara för sent. Trots att den andra boken som jag skulle läsa i fjol var kort och handlade om en katt som hette Bob öppnade jag den aldrig. Tröskeln att faktiskt lägga undan telefonen och öppna boken var för hög. Är det lika för resten av min generation är hoppet ute.
Men jag hoppas att det bara är jag.