Kolumnen
Jag minns i detalj hur den såg ut – lägenheten, som min momi bodde i när jag var liten. Den var en av tre bostäder i ett 1800-talshus i Lappträsk, som kallas Toppelund, och den hade tambur, kök och ett vardagsrum med sovalkov. Från tamburen ledde en dörr till ett kallt utrymme, ett skafferi, där momi förvarade matvaror.
I den andra lägenheten på bottenvåningen bodde urmakaren Jantunen med en blek och mager fru och två små döttrar. Familjen Koso med de tre busfröna Kalevi, Erik och Jorma höll till i bostaden i andra våningen. Det fanns ingen gräns för vilka pojkstreck de tre var kapabla till och mamma Mariannes försök att hålla grabbarna i styr verkade lönlösa.
Momi bodde på gångavstånd från mitt föräldrahem och jag besökte henne gärna. Ibland hade jag sällskap av kusin Barbro och vi gillade att mumsa på smörgåsar av färskt franskt bröd vid köksbordet, som stod vid väggen mittemot den gamla skänken med en oval spegel i mitten.
En gång, när momi inte var hemma – kanske hon besökte någondera av de jämnåriga tanterna Sara Hastig och Linda Lindell – passade kusin och jag på att koka oss litet varm kakao. Vi slog oss ner för att njuta av drycken och drabbades av ett skrattanfall med munnarna fulla. Vi kunde inte behärska oss, kakaon sprutade ut och tapeten på väggen fick sin beskärda del.
Det berättade vi förstås inte när momi kom hem och jag tror att hon inte heller senare märkte de små ljusbruna fläckarna.
Varför är det här viktigt? Jo för att årets nobelpristagare i medicin och fysiologi har gjort viktiga upptäckter om hjärnans lokalsinne. De tre prisbelönade är de norska hjärnforskarna May-Britt Moser och Edvard Moser samt den i England bosatta amerikanen John O’Keefe.Det som belönas är forskningen som handlar om hjärnans inbyggda gps. Den gör att hjärnan kan lära sig hitta i nya omgivningar så att vi kan förstå var vi befinner oss.
John O’Keefe var den som först upptäckte hjärnans platsceller i hippocampus genom försök med råttor. Platscellerna bildar ett slags inre karta av rummet.
Paret Moser tog forskningen ett steg vidare och upptäckte att positionsangivelserna lagrades i form av ett trekantsnät i en del av hjärnbarken. Dessa rutnätsceller bygger upp hjärnans eget navigeringssystem.
Det handlar alltså om två olika platser och celltyper i hjärnan, som tillsammans ger oss förmågan att lokalisera oss, hitta rätt och minnas platser. Hela vår rumsliga uppfattning av tillvaron uppstår tack vare dem.
Inte nog med det. Platscellerna har ytterligare en funktion – i dem lagras också händelseminnen kopplade till vissa platser. Det gör att vi bara genom att tänka på en plats kan komma åt minnen som är kopplade till den.
Så det är alltså därför minnesbilderna av momis hem och skeenden, som jag har upplevt där, är kristallklara in i minsta detalj.